MMAtion

Lite tankar om UFC 114

2010-06-01T07:49:00.000-07:00

Rashad Evans verkar ha mognat som en fighter. På MMAJunkie berättar han hur han börjat hitta tillbaka till sin brottning igen efter vad som ändå var en väldigt lyckad testperiod av hans kickboxningsförmåga, där bara Lyoto Machida lyckades slå honom.

Som jag tidigare sa så skulle det nog sluta som mot Machida om han försökte stå med Rampage. Det var nära att det slutade precis som jag förutspått med en TKO i 3:e för Rampage. Däremot var det inte Rashads ego som bjöd upp till fisticuffs, utan snarare att Rampage lyckades få in en hyfsad smäll i en närkamp. Istället höll sig Rashad perfekt till en skräddarsydd gameplan för att utan större besvär ta hem ett enhälligt domslut mot Rampage, och det var vackert att se, även om jag hellre vunnit några hundra och äran av en exakt prediction på Rampage.

I övrigt var väl John Hathaway galans stora händelse. Diego Sanchez är ett enormt namn för någon så okänd att vinna över, men samtidigt såg Sanchez inte ut att vara 100%. Det är mycket möjligt att den totala förlusten mot BJ fortfarande spökar hos den alltid så utåt kaxiga och mentalt starka fightern. Hathaway hade hur som helst en fantastisk kväll och höll Diego på avstånd med väldigt skarp standup och ett förvånansvärt bra nedtagningsförsvar. Han träffade även med ett vackert och vältimeat knä i första ronden som säkert skakade Diego, men till skillnad mot de flesta anser jag att det där knäet var mer ett lår. Om man tittar på smällen så ser man att det är ungefär mitten av Hathaways lår som träffar Diegos haka, vilket förmodligen gör smällen avsevärt mindre kraftfull. Hade det vart ute på knäspetsen hade även Sanchez slocknat, garanterat.

Michael Bispings vinst gick precis som jag förväntat mig. Miller-brorsorna tycks ha en förkärlek för att visa hur tuffa de är och om någon skickligare striker bjuder upp till dans så verkar de inte riktigt kunna låta bli att försöka hävda sig. Bisping är visserligen svår att hålla nere, men en takedown på tre ronder verkar vara antingen en värdelös gameplan eller att den gameplan som fanns for ut ur fönstret så fort första smällen utdelades stående.

Todd Duffee vann nog mer på sin förlust än vad han hade vunnit på ännu en 7-sekunders knock. En så ung fighter behöver tid i ringen och fick nog mycket att tänka och slipa på. Russow har nog med sin fantastiska comeback-vinst hamnat i en situation då han borde ta sin karriär på större allvar. Hans cardio verkar förvisso vara hyfsad för en så säckig fysik, men efter en sensationell vinst som denna borde han redan nu börja ladda för nästa fight. Om han har tur får han möta någon i stil med Joey Beltran, Matt Mitrione eller Jon Madsen vilka kanske inte är toppnivå, men efter en filmisk vinst som den mot Duffee så kan han tom få möta så tufft folk som Gonzaga och andra fighters på hans nivå.

Cyrille Diabate tröck verkligen tillbaka mina ord ner i halsen på sig med sin vinst mot Luis Cane. Han fick en ordentlig smäll innan han kom tillbaka med vad jag tycker var kvällens striking-lektion. Det var ett par tre fyra otroligt vältimeade krokar som gick rakt igenom Canes försvar och säkrade vinsten. Hans erfarenhet inom muay-thai och kickboxning tjänade honom väl mot liknande motstånd. Vi får se hur det går mot kommande motståndare som troligtvis blir någon med mer brottning. Jag gillar The Snake, men gav honom allt för lite förtroende. Hoppas det fortsätter gå bra med honom. Enda kritiken jag har är väl att hans stående försvar hängde väldigt lågt hela tiden.

UFC 114: Jag älskar MMA

2010-05-27T15:12:00.000-07:00

Jag tror aldrig någonsin jag vart så laddad inför en fight som jag är inför Rampage vs Rashad. Sätter mig ner här och ska skriva det här inlägget om fighten men vet inte vart jag ska börja. Detta är stort som Ali - Frazier eller Tyson - Holyfield. Det är nästan, jag säger nästan, stort som en vm-final i fotboll.

Vet inte om jag behöver analysera fighten heller, då deras styrkor och svagheter har lagts fram ganska väl i Primetime-showen. Rashad kan vinna fighten på ett flertal sätt och jag tror det enda han behöver undvika är att hamna i en situation då han byter slagserier mot Quinton. Hamnar det där är jag relativt säker på att Rashad kommer att sluta sovande mot oktagonstängslet som mot Machida. Annars tror jag legkicks och smartare fighting kommer vinna honom ett decision.

Det ligger någon slags poetisk rättvisa för sporten däri enligt mig, om Rashad vinner på decision. Rampage kommer för att slåss på riktigt och pratar om att Rashad ska bäras ut på bår och hur han inte vet om han kommer kunna behärska sig (vilket jag tolkar som att han kanske inte kommer kunna följa regler för att han är så sur). Det blir ännu en smäll mot alla brawler-fans som bara vill se våldsamma fights och inte kan se det vackra i att vinna i en sport efter sportens regler. Jag drar dessa över samma kam som de hockeyfans som säger att fotboll är tråkigt för att "det blir så lite mål där, och är långsamt". De ser inte skogen för alla träd. Och när dessa får på käften, då ler jag lite inombords.

Men ni ska inte tro att jag inte uppskattar ett ordentligt slagsmål. När det händer så händer det och jag jublar lika mycket som alla andra. Däremot är jag tacksam att jag efter många år funnit förmågan att njuta av sporten även utan dessa fights. Det är väldigt få fights jag inte uppskattar, så hur det än blir, ett decision av Rashad eller en knock av Rampage, så kommer jag med hög sannolikhet känna mig tillfredsställd av fighten.

Hela den här veckan har jag börjat känna laddningen. Med morgonkaffet och alla MMA-sidor på skärmen kände jag redan måndag morgon att nu, NU, är det fightweek. Man börjar prata med kompisar mer och mer, kollar odds på bettingen, skrattar åt trollen på Sherdog och gnider händerna i förväntan medan man tittar på alla filmklipp som MMAnytt eller MMAbloggen luskat fram om den kommande galan. När Dana Whites videobloggar börjar dyka upp är det som att man får någon sorts vårkänslor i kroppen. Det blommar på nätet och när veckan är slut kommer julafton, midsommar och födelsedagen på samma gång. Rampage Jackson kommer att möta Rashad Evans, äntligen.

Resten av kortet är jag för ovanlighetens skull inte särskilt intresserad av. Det ska bli ganska intressant att se vad Amir Sadollah kan göra mot den solida koreanska fightern Dong Hyun Kim. Precis som Michael Bisping så verkar Sadollah sakna krutet som krävs i nävarna för att släcka ljuset på folk, så den all-around bättre Kim har nog god chans att kunna ta hem ett decision.

Senast man såg Cyrille Diabate var när han blev stompad i ansiktet av Shogun Rua, och nu återvänder han till rampljuset mot Luis Arthur Cane. Diabate har efter traumat mot Shogun lyckats avsluta fem stycken snubbar på olika sätt i farmarligan, men saknar nog vad som krävs för att tävla med fighters som Cane.

På huvudkortet är det väl bara Michael "The Primadonna" Bispings match som är intressant. Mot Dan Miller kommer han förmodligen vinna på decision eller en framnött TKO, men jag hoppas han blir submittad för första gången i sin karriär. Annars är det mest lite lamm som ska offras i form av Brilz och Hathaway som är väldigt outmatched i sina fights mot Lill-Nog och Diego Sanchez. Todd Duffee, vidrigt överhajpad för sin 7-sekunders knockout, lär inte bli intressant än på några år.

Allt handlar ju såklart om Rampage vs Rashad. Två enorma stjärnor i sporten, framförallt Rampage. Jag tror nästan att de skulle kunna sälja fighten helt ensam på en PPV, som boxningens stora fights brukar säljas. Det var länge sen ett kort var så överskuggat av huvudfighten. Men det gör inget. Absolut inte. Jag kan som sagt inte minnas senast jag var så laddad inför en fight. Det kanske var Crocop - Wand i PRIDEs frivikts semifinal det, men jag minns inte hur laddad jag var, bara hur mycket jag skrek när Mirko kläckte skallen Wanderlei. Och vore det inte för det här blogginlägget kanske jag skulle glömma bort hur taggad jag var inför denna med, då det kommer överskuggas av hur mycket jag åter igen skriker, när (och här kommer min prediction) Rampage knockar en för ivrig Rashad i andra eller tredje ronden.

Gode gud, jag kan knappt bärga mig.

Anthony Johnson till 185?

2010-05-25T03:55:00.000-07:00

På MMAJunkie rapporterar de att den relativt framgångsrika strikern Anthony Johnson funderar på en flytt upp till Anderson Silvas kungadöme på 185 lbs.

Jag gillar idén. Johnson är en enorm snubbe för 170lbs och som det står i MMAJunkies artikel så går han ner så mycket som 50 lbs, 22 kilo i runda slängar, inför matcherna. Ett sådant fritt fall i vikt inför matcherna ha någon slags inverkan på hans form tycker man.

För att sätta honom i perspektiv med andra welterviktare. Thiago Alves pratar de ofta om som en "huge welterweight" och hur han säkert väger uppåt 185 på matchdagen med sina 175 cm i längd. Länge har jag tänkt på Alves som max-storleken för en welterviktare, men jag blev ganska förvånad när jag tittade på Sherdog och såg att Anthony Johnson är 188 cm lång. Han är alltså längre än en hel del killar på 205 och slåss på welter samtidigt som han, som ni ser på bilden är allt annat än spinkig. Thiago är nog inte så jävla stor ändå. Det är nog mest babyfett.

Om vi ska vara ärliga så har Johnson kanske inte någon större chans i mellanvikten heller. Han är ganska endimensionell i sin hyfsat effektiva sprawl-and-brawl gameplan, men jag tycker ändå inte det är en så dålig idé.

I min förra post säger jag att Jake Shields inte är redo för UFC. Det är förstås en överdrift då jag mest av allt vill säga att jag inte tror Jake är så bra som alla tycks tro. Däremot tycker jag att mångfald i både stil och förmåga är viktigt för sporten och ofta är jag ganska tveksamt inställd till den hårda framgångslinjen där alla sätts in i bältesjakten och det sammanhanget. Jag tycker om gatekeepers och mellan-nivån. Det gör inget om fighters stannar där. Det finns mängder av underhållande fights i alla viktklasser med fighters som rent objektivt är förbi sin prime eller aldrig kommer bli bra nog. Så länge matcherna är jämna är de sevärda tycker jag.

Därför välkomnar jag såklart Jake till UFC, även om hans bälteschanser i mina ögon är ganska smala. Och därför tycker jag att Anthony ska flytta upp till 185, inte för att jaga bältet, utan för att han kan erbjuda mängder av bra fights.

Anthony Johnson - vs - Wanderlei Silva
Anthony Johnson - vs - Patric Cote
Anthony Johnson - vs - Jorge Rivera

Dessa är fights jag mer än gärna vill se, även om de kanske inte är helt logiska just nu. Ta det mer som ett exempel.

Jake Shields ökar svårighetsgraden

2010-05-18T12:40:00.000-07:00

Jag baserar följande blogginlägg på att Jake Shields kommer att gå till UFC och antingen jaga efter bältet på welter eller mellanvikt. MMANytt.se har filosoferat om vad som händer i Strikeforce om Shields nu abdikerar från sin plats som mellanviktskung i Cokers lilla rike, så jag tänkte själv filosofera lite kring hur det egentligen skulle gå för Cesar Gracie-gängets stjärna.

Ibland sägs det att en fighter är bara så bra som hans senaste fight, vilket förstås är helt fel. Jag tycker att man kan identifiera en fighters nuvarande ranking genom att titta på hans tre eller fyra senaste fights. Forrest Griffin t.ex. fick stryk av Rashad och Anderson Silva följt av en decisionvinst mot en gnällig gammal Tito Ortiz och hoppade nyss av sin fight mot Lill-Nogueira, vilket för mig känns som en ganska rejäl formsvacka för Forrest.

Jake Shields senaste tre fights är alla vinster. Han submittade Robbie Lawler för snart ett år sedan, tog Jason Miller på decision i november förra året och lyckades även stå emot Dan Hendersons rallarsvingar för att ta hem ett till decision för nästan exakt en månad sedan.

Robbie Lawler är i mina ögon en underhållande brawler som också är hyfsat teknisk med sin boxning. Han är underhållande att se på men han har aldrig känts särskilt komplett. Han hade tidig framgång i UFC genom att vara oerhört stark, aggressiv och stryktålig. Hans senare karriär har bestått av stora vinster mot folk som velat stå upp med honom, men precis alla hans förluster kommer via submission.

Jason Miller är MMA-världens största clown på både gott och ont, något som också verkar vara anledningen till minst hälften av hans popularitet. Hans resumé är faktiskt inte alls särskilt imponerande om man letar efter stora namn han spöat.

Dan Henderson är förstås en levande legend och alltid lika farlig, och om jag inte minns fel så var Shields illa ute i början av fighten men lyckades sedan dominera en konstant åldrande Hendo med sin superlativa topkontroll och BJJ.

Vad kan man dra för slutsatser av detta då? Personligen är jag inte särskilt imponerad om man kikar på hans senaste år inom MMA samtidigt som man tittar på de fighters som finns i UFC. Här följer en lista av fighters i mellanvikt jag tror skulle ge Shields en varierande grad av problem.

Alan Belcher (Mycket bra muay-thai och god bjj-erfarenhet)

Michael Bisping (Nästan lika bra striking och aldrig blivit submittad)

Demian Maia (Som är en bättre version av Shields på alla sätt enligt mig)

Nate Marquardt (Fullfjädrad MMA-fighter som är bra på allt)

Anderson Silva (Som skulle undvika att slåss som mot alla BJJ-äss)

Chael Sonnen (som såg väldigt bra ut mot Nate, men iofs har svårighet mot submissions)

Sen kan jag ta en likadan titt på weltervikt:

Thiago Alves (Lite som welterviktens svar på Alan Belcher, köttig striker som inte tar skit från BJJ-folk)

Jon Fitch (som inte förlorar mot någon annan än GSP)

Josh Koscheck (kontrollerande, stark och atletisk, senast submittad 2005 som total färsking)

Martin Kampmann (en lurig striker som aldrig blivit submittad men som submittat många andra)

Georges St:Pierre (Haha!)

Mike Swick (visserligen senaste förlusten via submission, men det mot en bättre all-around fighter än Shields)

Paulo Thiago (bara en förlust, mängder av submissionvinster och ett mer än hyffsat standup-game)

Sen ser jag hans ankomst till UFC hända på ett av dessa två följande sätt: Han bemöts av palmblad och kuddar att gå på och får spöa upp lite fighters på mellan-nivå som har svårt med BJJ-folk eller är oprövade mot stora namn. UFC vill kanske bygga upp honom lite först. Eller så får han möta någon gatekeeper som både i mellanvikt och weltervikt inte är helt lätta för honom heller. Ben Saunders i weltervikt t.ex. har aldrig blivit submittad och Marcus Davis är alltid farlig. På mellanvikt finns namn som Ricardo Almeida som förmodligen är bättre på BJJ än Shields, och Patrick Cote eller Wanderlei Silva kommer alltid för att slåss.

Kort sagt, vilket förstås inte är meningen när man bloggar, men om vi låtsas att jag twittrade:

LOL, Shields är inte redo för UFC, båda divisionerna är alldeles för stacked.

Killen har grym topkontroll och mycket bra BJJ, men de namn som jag listat ovan är motståndare jag tror kräver mer eller mycket mer än så.

Rashad Evans imitationer

2010-05-17T15:31:00.000-07:00

Rampage Jacksons image är att han är en jävligt rolig och skön snubbe. Det var ett tag sen nu jag räknade mig bland Rampages fans då jag har funnit att Rashad Evans är både en bättre fighter med en bättre personlighet.

Däremot visste jag inte fören igår eller förrgår att han också kunde vara såhär rolig och att han var så bra på imitationer. Här följer två länkar till youtube där Rashad Evans visar att han kan även han.

Och ja, länkar, för formatet på den här jävla bloggen är för litet för storleken på videorna, så man ser bara hälften. Önskar jag kunde mer om kod eller något så jag kunde förminska videorna och embedda dom här.

Mike Tyson och Shirley Evans , Rashads mamma

Mr. T - Clubber Lang i Rocky.

Håll till godo!

Reinkarnationen

2010-05-17T09:13:00.000-07:00

Ja då var jag här igen, magasinet fullt av åsikter och en nytändning för MMA-intresset. Efter att ha funderat på det och sedan passande nog fått påtryckningar från en vän så bestämde jag mig tillslut att reinkarnera MMAtion. Jag gjorde om sidan lite då jag kände för att skriva en helt vanlig blogg, och inte någon stor ambitiös krönika. Lite mer personligt och friare, men känner man mig så är personligt ofta synonymt med långa utlägg och mindre noveller på MSN för att svara på en vanlig fråga. Så vi får se vad det blir, helt enkelt. Im excited. Are you?

Rent MMA-mässigt så är det en specifik händelse som gjorde mig sugen igen, en händelse som fick det att kännas som att allting äntligen var på sin rätta plats.

Jag är inte den särskilt PRIDE-nostalgiska typen. Jag tycker att unifieringen av de två giganterna var väldigt bra för sporten då den t.ex. möjliggjorde dröm-matcherna vi pratat oss varma om i flera år. Att PRIDE försvann lät också sportens giganter flytta sig ifrån en arena där de ibland tvingades gå sådana freakshow-fights som de monsterkulturella japanerna älskar. Mothra vs. Godzilla eller Big Nog mot Bob Sapp, all the same to those crazy bastards.

Men om det är en sak jag saknat så är det den här mannen, och nu när han äntligen är kungen på 205lbs igen så känns allt så fantastiskt rätt.

Mauricio "Shogun" Rua är återigen den bane av män han var i mitten av 00-talet. Det var svårt att begripa alla haters som sa att karln var "slut" när han var bara 25 år gammal och fick stryk av Forrest Griffin. Det var ju uppenbarligen något fel på honom. Vad det än var så försvann det iaf successivt, då han först kämpade sig fram till en vinst mot Coleman och sedan gav Chuck Liddel hans 19:e knockoutförlust i rad eller vad det var. Sedan, och här är jag av samma åsikt som alla andra, så blev han rånad på bältet redan i deras första match när Machida på något vis fick domarnas beslut. (Som jag hörde i något ljusskyggt hörn på internet när Tito var hårdhänt mot Jenna Jameson; Cecil Peoples scores the bout 30-27 Jameson).

Jag och mina vänner har ända sedan Machida kom till UFC och började förgöra mediokra fighters funderat på vad hans motmedel var. Vi kom fram till att det borde vara en Muay-Thai striker som är skicklig och snabb nog att undvika Machidas suveräna counter-tactics. Tji fick vi när han gav Thiago Silva på käften, men det berodde kanske på att han både var rädd och inte tillräckligt skicklig.

Orädd och jävligt skicklig, det är iaf Shogun Rua. Och vi vet ju alla hur det slutade. Det var ett stort tillfälle i sportens historia för mig trots att jag hävdar att jag inte är PRIDE-nostalgiker. Jag kanske bara är Shogun-nostalgiker. Hur som helst är han the champ igen och jag tror han blir den första 205-champen sedan Ol'Chuck att försvara mer än en gång i rad.

Det ni.

PS.
Thanks to Ed Turner for letting me use Smileyfist, a creation of his I stumbled upon while browsing deviantART. Check him out here.
DS.

The Buffer 360: Joe Rogan

2009-07-15T05:10:00.000-07:00

Jag är ett väldigt stort Joe Rogan fan. Jag är inte överdrivet förtjust i hans skräniga stand-up acts han gör, men jag tror mycket av de är lite designade för att få enkla skratt från korkad amerikansk publik. Det är lite sån kultur där med ståupp komik.

Iaf, jag läser Joe:s blogg och hans twitter dagligen och fick syn på detta idag. Jag såg att MMAnytt och andra sidor postat en film på Buffer 360, men att den också blivit borttagen därifrån av Zuffa pga copyrightlagar.

Här är en video från Joe:s blogg där han berättar om the 360 och allting upp till den.

Brock och Brocks ego

2009-07-13T05:23:00.000-07:00

Lite kort bara om Brocks utspel efter hans vinst.

Detta är väl inte ett försvarstal, men inte heller någon anklagelse. Jag har svårt att se på Brocks utspel och beteende som något karaktärsdefinierande. Han betedde sig som ett typiskt all american asshole efter att ha besegrat Frank Mir men jag tycker aldrig att tillfällen som så ger anledning till att stämpla honom som ett asshole. Han gjorde som han gjorde av ganska klara skäl.

Brock jobbar otroligt hårt med att bli en bättre fighter, i ständig motvind från alla Brock-hatare. Han har ett stort ego eftersom han inte kännt annat än framgång i sitt liv, genom sin collegewrestling och sin WWE-karriär. Han är van vid att bli respekterad för sitt jobb. Som UFCs tungviktsmästare har han fått mer misstro och avsmak än respekt och med tanke på hans hårda arbete och hans stora ego så är det svårt att vänta sig något annat.

Han borde förstås ha försökt hålla känslorna under kontroll men jag tror folk glömmer bort den otroliga mängd frustration som kan byggas upp av att få så mycket skit och misstro när allt han gör är arbetar som ett djur och har försökt vara trevlig och ödmjuk. Det var inte rätt gjort men samtidigt förstår jag anledningarna.

Detta förmildrar ju inte osportslighet men vi rör oss inte bara i svarta eller vita fält. Han betedde sig som ett kräk men om man ser anledningarna till det kan man ju iaf förstå det. Det sinnesslöa internethatet alla kan få känna på ibland är grundlöst projicerande eller ovilja att tänka klart innan man reagerar på känslor. Det Brockhat som blommat upp efter hans reaktioner baseras mer på hatarnas behov av att hata något än det beror på Brock.

Han gjorde ett misstag och hans känslor fick övertag. Thats it.

Så vad jag skulle säga till Brock, om jag hade chansen att göra det skulle vara följande:

"Mr. Lesnar. Det där var riktigt jävla korkat och vulgärt sagt men med tanke på hur säker jag var på att Mir skulle vinna och enkelt du ändå tog hand om honom så ska du ha all heder. Jag lyfter på hatten åt UFC's riktiga tungviktschamp och medger att det finns ingen tvekan om att du är värd att ha bältet och slåss mot de bästa i världen."

Framtiden återstår att visa dock. Om Brock fortfarande går till sina WWE-show rötter efter vidare vinster och är allmänt respektlös och känslosam efter sina fights så får han passa sig.

Men allvarligt talat. Det är lite av Brocks charm att vara pantad och amerikansk. Alla hans skavanker till trots så är han en riktigt farlig kraft på tungviktsplanet.

UFC 100 – En krönika i 3 delar. Del 3.

2009-07-11T02:16:00.000-07:00

UFC

Det var kanske inte UFC som startade allt, men tack vare exponeringen i USA och debatten som följde, så öppnades allmänhetens ögon för det här spektaklet. MMA fanns redan i en grundläggande form i Japan och Brazilien, men UFC var lågan som tände stubinen. Vi har Bob Meyrowitz och hans folk att tacka för att de fick fart på allt, när de ville skapa ett pay-per-view spektakel som var som hämtat ur en Van Damme film. Många ser säkert ner på Meyrowitz och hans affärspartners eftersom de skapade ett spektakel som på många sätt var endast ”human cockfighting” och inte en sport. Deltagarna var tough guys, dörrvakter, Chuck Norris-fans och allt annat än atleter; de flesta såg snarare ut som kåkfarare i de första galorna. Det må vara som det är med detta, men det var tidigt 90-tal och de erfarenheter vi har nu kunde inte upplysa dem då. Vad som är viktigt är åter igen den debatt som UFCs första galor startade. Sporten såg också sina första stora stjärnor under den regimen i Royce Gracie, Ken Shamrock och Dan Severn, figurer som alla har sin plats i sportens evolution. Stil mot stil är ett grepp vi sällan ser idag och om denna distinktion kommer på tal så handlar det om ”grappler” vs ”striker” och inte karatechamp mot boxningschamp. Sporten växte sakta, man införde fler och fler regler och tillslut viktklasser för att vidare legalisera och sprida det som en sport mer än ett spektakel. Försäljningen gick hyffsat och de kunde fortsätta med vinst tack vare hemmavideo, pay-per-view och mediakontroversen som en spänningshöjande faktor. Det största bakslaget kom 1997 då senator McCain startade en kampanj för att förbjuda sporten helt. De större pay-per-view distributörerna fick kalla fötter och dumpade organisationen, och det gick snabbt utför.

Dana White och Fertitta-bröderna köpte företaget för en spottstyver 2001, 2 miljoner dollar, en affär som idag kan liknas med den där dealen då lokalbefolkningen sålde ön Manhattan för 24 dollar till inflyttade européerna. Sen gjorde de guld av det döende varumärket genom att bl.a. återinföra pay-per-view formatet som försvann efter McCain, dvd och video samt annan smart marknadsföring, framförallt doku-såpan. Det tog de bara ca 7 år att öka de där 2 miljonerna till ett uppskattat värde på kring en miljard dollar. Från en döende fighting-organisation till ett multimedialt storföretag med fightgalor, expon, TV-spel, videobloggar dokusåpor och numera också en tidning.

Jag tror att det är viktigt att påpeka att UFC:s tillväxt också beror på tillväxten av MMA, samtidigt som det motsatta förhållandet finns. UFC köptes av Zuffa 2001, och under den tiden hade PRIDE FC hållt galor i Japan sen 1997 och sporten växte definitivt på andra håll än hos UFC. Sportens framsteg under tidigt 2000-tal var en kapplöpning mellan PRIDE och UFC, en tid vi alla minns som en guldålder där man alltid vägde de olika organisationens format och fighters mot varandra. Det var spännande tider och medan sporten växte i populäritet växte också UFC i populäritet i landet som definierar ordet köpstark. I en tid när MMA började bli en globalt populär sport var det tacksamt att vara varumärket nr.1 i ett land som USA.

En tids försök att lansera sig i USA ledde tillslut ändå till en försäljning av PRIDE till Zuffa och en förflyttning av många av deras stora talanger till UFCs fighterstall. Det var turbulenta tider, många var väldigt besvikna men hade förhoppningar om att PRIDE skulle fortsätta i sitt eget format, vilket Zuffa-bossarna också menade ett tag. Det visade sig inte bli så ändå, när PRIDE efter ägarbytet sakta föll i glömska och bälten från organisationen sammanfördes med bältena i UFC. Vad förlorade vi där? Vad vann vi?

Den sanna UFC hegemonin tog sin fart. De shower som tog över efter PRIDE borta i Japan har inte lyckats få riktigt samma glans som den forna jätten, men kanske skulle kunna göra det om Sengoku och Dream gick samman. Nu vet jag ingenting om marknadsläget borta i Asien, och förmodligen är både Dream och Sengoku större än UFC i hela öst-asien. För oss är det dock UFC som är de stora eventen. Bloggar och nyhetssidor har mer UFC nyheter än andra och amerikansk MMA, med både det nu defunkta IFL och UFC har letat sig in på svensk television med hjälp av TV4 Sport. UFC har redan fått fästen i Europa, har hållt flertalet shower i England och Irland. Med detta har vi fått mer UFC, fler galor och ett flaggskepp att föra sporten vidare. PRIDE dog, men jag vet inte om vi förlorade så mycket. Som nostalgiker förlorade vi såklart massor, men inte som MMA-fans. Vi fick se Rampage, Wand, Hendo, Nogueira och Anderson Silva i UFC slåss mot organisationens redan etablerade fighters, något vi tjatat om att få se i år och dagar. Dana White och Lorenzo Fertitta, trots deras pojkaktiga hyss i videobloggarna osv är ändå ytterst kompetenta affärsmän. Varumärkets värde talar för sig självt i detta. De är omgivna av andra kompetenta människor och anställda som kommer med idéer och för varumärket och sporten vidare i olika områden. Strikeforce, Affliction och Bellator gör också sitt jobb och de behövs i sin plats för att väga upp UFC:s annars stora dominans. Dream och Sengoku gör samma sak borta i den stora asiatiska marknaden. Sporten växer tack vare alla dessa men med sin plats som nummer ett borta i staterna är det en enkel ekonomisk realitet att man också är störst i stora delar utanför staterna. Sporten är här nu och den är påväg ut i världen oavsett vem som styr. Just nu sitter en självgod och kaxig Dana White vid ratten och styr men med allt som hänt bara de senaste två åren så ser jag ingen anledning till att inte gilla läget. UFC 100 är här om bara några dagar och hur underbart det än var att se Cro Cop knocka Wanderlei eller Fedor strunta i Randlemans suplex så tror jag att just nu, på många andra sätt, är en av de bästa tider att vara ett MMA-fan.

UFC 100 – En krönika i 3 delar. Del 2.

2009-07-10T01:46:00.000-07:00

Sportens plats

Jag tror att sportens särart också får definiera dess plats. Det känns avlägset att det ska bli fotboll eller hockey utav MMA så som de två sporterna har förmågan att genomsyra alla lager av samhället. Det kommer troligtvis inte heller nå den där härliga och folkliga känslan som boxning hade under 1900-talets mitt då hela länder satt och ruvade framför radion för att lyssna på hur deras hjältar duellerade inne i ringen, iaf inte innan MMA är en olympisk gren som boxning. Jag tror inte att vi vill dit, egentligen. MMA har sin särart här, i galorna runt om i världen och på det fantastiska, fria och demokratiserade nyhetsmediet vi har i internet. MMA är bloggarnas, nyhetssidornas och forumens sport. I detta kan vi faktiskt komma att röra vid en metamorfos av det där folkliga som boxningen ändå hade, fast med folkmassorna sittandes med sina laptops i knäna eller i det mörka rummet upplyst av den stora LCD-skärmen inför nästa live-stream. Jag tror att diskursen kring allmänt accepterade sporter inbjuder till fel sorts syn i det här fallet. Alla blir folkliga på sitt sätt. Hockey har sitt sätt, fotboll sitt, boxning ett annat och MMA kommer att ha ett eget. Jag tror däremot att blicken framåt på den här universiella acceptansen av MMA som sport är en väldigt bra sak när det gäller tillväxt, ekonomi och spridning. Om vi mäter det i hur mycket pengar sporten omsätter och hur många fans den har, så är sporten redan ”accepterad” på gräsrotsnivå till skillnad från det politiska läget som jag diskuterat ovan.

Jag tycker vi tar och tittar på det här ur ett lite större perspektiv. Boxning, som den konstanta motpolen i våldsamheter som accepteras, har funnits i dess nuvarande form i ca 100 år. MMA i ca 20 år. Går det att förutse vart sporten är på väg egentligen? Så stor som den redan är, kommer Dana Whites profetia om att MMA kommer vara världens största sport om 10 år bli sann? Med internets hjälp, och om vi åter mäter sporten i pengar som cirkulerar? Utan tvekan, är mitt svar. Om boxningen var radions och sedan kabel-tvns stora sport, så är MMA som sagt internets sport, och alla som är ett fan följer sporten härigenom, köper merchandise och prenumererar på premium-sidor, köper streams och allt annat. UFC har tom gått ut och sagt att de snart kommer lansera just den tjänsten, att kunna köpa en live-stream som vilken annan PPV-sändning som helst.

Visst kan man väl krasst säga att hockey, fotboll och boxning tillhör en slags gruppering av sporter som är folkliga, men kategoriseringar tar också bort mycket av det som är unikt, och jag föredrar alltid ett plural-perspektiv än att böka in saker i trånga grupper. Men genom internet så har MMA tagit första steget till att bli riktigt folkligt, och om 10 år när jag själv börjar push 40 och yngre generation blivit introducerad, så kommer sporten kunna klassas som folklig i den mängd tittare den har när galorna går av stapeln. MMA kommer dock alltid vara MMA, i sin våldsamma ärliga natur, så tro dock aldrig för en sekund att sporten kommer sluta kritiseras eller granskas. Det är den mest extrema formen av kampsport vi bedriver på en så hög kommersiell nivå. Så länge fighters armbågar och slår varandra blodiga så kommer också ett kritiskt öga hållas på den. Opinionen kommer alltid vara där, och jag är mycket tacksam att den finns. Så som med allt i samhället krävs opinion och debatt för att hålla läget stabiliserat. Det kommer alltid finnas en debatt och detta är klart definierande för sporten. Den är kontroversiell och spännande och den är inte sådär harmlöst folklig som ett bandy-sm med varm choklad ur termosen eller ett fotbolls-VM som följs från gator, soffor och sportbarer runtom i världen. MMA är som det är, och det är detta vi måste omfamna och kultivera för att fortsätta ge sporten sin egen plats. Här och nu är skapandet av MMA-kulturen, där människor från alla kulturer och länder, genom internet, tar del av samma fantastiska sport. Stormen fortsätter och det går nog inte att argumentera mot faktumet att UFC är organisationen i stormens öga.

Slut på del 2.

UFC 100 – En krönika i 3 delar. Del 1.

2009-07-09T15:23:00.000-07:00

Kära läsare. Martin på MMAnytt.se frågade mig om jag ville skriva en krönika inför UFC 100 som var lite mer allmän om sporten i sig och organisationen i fråga. Vad har hänt, vad kommer att hända? Jag hoppade på erbjudandet direkt och har spenderat ett antal timmar med arbetet som jag hoppas ska vara till läsnöje för er alla.

Krönikan publiceras simultant både på MMAnytt.se och min egen blogg. Del 1 kommer här och del 2 och 3 är att vänta på fredag och lördag.

Håll till godo, medan ni väntar på den stora smällen på lördag natt.

Allt gott!
/Peter

Vad är det vi väntar på egentligen? Vad är det som står inför dörren i UFC 100? Som fightfans har vi egentligen inget annat att vänta oss än ännu en gala, precis som skribenten av den här krönikan bara kommer att ha ännu ett år framför sig när juli månad passerat. Förlorare och vinnare kommer kliva ut ur ringen, Brock Lesnar eller Frank Mir kommer kliva ur oktagonen med ett bälte i handen medan den andre bär blotta besvikelsen av en ny förlust. Jag ska bespara er deprimerande och långdragna, poetiska analogier om årstiderna och olika fighters karriärer, trots att det är frestande att prata om GSPs karriär som en blomstertid och Ken Shamrocks som en kall jävla nyårsafton där det enda spektakulära i luften är hans skitprat (som för den delen inte ringer in ett nytt bättre år utan bara skjuter salut för en karriär som är stendöd).

Det är som det är med detta men att vi alltid firar födelsedagar för folk, fä och företeelser kräver ju att någon säger ett par ord om den hundrade galan i den främsta av organisationer i den bästa av sporter.

Så vitt jag vet så har varje år bara blivit bättre för UFC sedan Fertitta-bröderna och White lade vantarna på organisationen. Inte för att det bara är deras förtjänst men man kan ju säga precis samma sak om sporten MMA. Mainstream-media har täckt MMA borta i staterna i flera år nu; olika sportnätverk som ESPN och FSN har gett mycket uppmärksamhet till sporten och internet-journalismen fullkomligen sprudlar med mma-bloggar och nyhetssidor. Här i Sverige fick vi nyligen vår första relativt objektiva artikel i mainstream-sportens trycksvärta när Brock Lesnar fick en ganska stor artikel i Aftonbladet Sport. Jag är inte den enda stora MMA-fanatikern som fullkomligt jublade när jag såg artikeln. Personligen tycker jag det är en fenomenal förbättring. För bara en sådär åtta år sedan var det McCain-vibbar i luften (ni minns: ”human cockfighting” etc) när nyhetsmedia petade nervöst på sporten som en åttaåring petar på en självdöd grävling med en pinne. Nu när stora pengar blandas in och sporten börjar bli amerikansk mainstream och organisationen gör en stor satsning utomlands, så börjar många fler se MMA från en annan synvinkel, kanske inte direkt så som oss fightfans, men iaf med en objektiv och informerad vinkel.

Vi är inte ”out of the woods” ännu, på lång väg. Vi fick se UFC landa i Tyskland för bara några veckor sedan i och med UFC 99. Tyskland är en smältdegel för mycket europeisk kultur och Berlin är en kanske Europas huvudstad, men det styrs fortfarande av en oerhört stark grupp av kulturkonservativa -40 och -50 talister som fortfarande anser vårt behov av våld vara något negativt. Dessutom är boxningsparadigmet fortfarande det absolut starkaste i Tyskland och de flesta stora boxningsorganisationer som huserar där vill inte heller ha med MMA att göra. Många stora nyhetsmedier i Tyskland rapporterade om galan i Köln som ”barbarernas intåg” och ”blodssporten” etc etc, vi vet alla hur det kan låta. Däremot fick sporten också några väl informerade spaltmetrar i vissa tidningar. Landet, trots det konservativa mottagandet, börjar ändå se början till splittringen i frågan om MMA. Dessutom är det som det alltid är med paradigm, finns det ett föreliggande, så kommer det också skifta till ett annat.

Att synen på våld är det huvudsakliga problemet för MMA är det nog ingen som säger emot. Det är sparkarna, armbågarna och strypningarna som utgör den stora flaskhalsen som hindrar sporten från att kunna börja genomsyra vår kultur ordentligt. Så som jag ser det finns det dock många problem, aspekter och egenskaper med sporten och dess plats i världen, som samtidigt definierar dess särart och nästan svarar på frågorna de själv ställer.

Våldet

Våldet, argumenteras utav de flesta MMA-fans, är säkrare och lindrigare än många andra sporter. I en diskussion med någon som är obekant med sporten och tycker sparkar och slag är väldigt otäcka så drar man ofta fram hockey eller amerikansk fotboll. Ben bryts och adrenalinstinna köttberg springer in i varandra för kung och fosterland. Skadorna är oändligt många fler inom dessa sporter. Givetvis finns empirin bakom och siffrorna stämmer ju i det argumentet men vad som går de flesta förbi är hur vi egentligen ser på våld. Intentionen bakom och den allmänkulturella synen på en spark riktad mot huvudet underskattas grovt i dessa argument. I amerikansk fotboll och hockey är det huvudsakliga temat en lagsport där man ska göra mål på varandra, där tacklingar är något sekundärt. I MMA stänger man in två fighters i en bur där de ska sparka, slå och strypa varandra till bästa förmåga. Jag tycker det är en skev argumentation där betydelsen hos ordet ”våld” och betydelsen hos orden ”fysiska skador” går helt förlorad när de blir synonyma. Man måste förstå varför MMA är så kontroversiellt i de konservativas ögon, och våldet är enligt mig utan tvekan den centrala frågan.

Jag ska dela med mig av en liten insikt jag kommit till om våld hittills genom mitt liv, genom den stora mängden kultur jag konsumerar och genom mina studier.

Människan, innan den industriella revolutionen och moderniteten, var van vid döden på ett helt annat sätt än vi är idag. Man gick till en begravning med öppen kista och såg liket av en nära släkting, vartefter man gick hem och tittade på eller hjälpte till när pappa slaktade middagsmaten. Djuret dör, det är blodigt, vi ska äta upp det. Ett väldigt rustikt liv, nära naturen och nära döden på dessa och många andra sätt. Idag har vår rädsla för döden, individualismen, flykten från naturen och den kristna humanismen raderat mycket utav det vi tidigare såg som naturligt i lidande och våld. Vi äter kött men tycker det är väldigt störande att se på när man slaktar en gris. Döden är tabubelagd när det kommer till kroppen och våran strävan efter fred på jorden och upplysning har tabubelagt konflikt och våld. Detta betyder också, enligt mig, att vi tabubelägger något grundläggande mänskligt. Vi har ett behov av döden och av våld, och jag tror själv att alla extrema skräckfilmer, litteratur, datorspel och annan kulturell representation av vår egen dödlighet är tecken på detta. Vi måste få se på, känna på och undersöka det där mörkret inom oss och våldets verkningar, aggressiviteten, adrenalinet och rädslan. Dessa känslor och uttryck är i mångas ögon universiellt negativa och de kan inte se skillnaden på olika representationer av dessa och drar därför paralleller till riktigt våld, riktiga mord människor emellan, medan vi andra direkt kan känna av skillnaden dessa emellan.

Jag tror att MMA är delaktigt i den här frågan på många sätt. Sportens motståndare vill förneka vår egen förmåga att skilja mellan det kontrollerade och okontrollerade och tror att människor som söker spänningen och prövningen i strid under kontrollerade former också är våldsam av sin natur. Precis som de tycker att de som tillverkade GTA IV är sjuka i huvudet eftersom de tillverkar ett spel som tillåter massmord, bilkapning och bankrån. De ser helt enkelt inte att friska människor kan skilja på verklighet och reflektionen av den. De kanske inte heller förstår att deras egen spegelbild bara är en bild, utan tror att den är en annan riktig människa?

Hur som helst. Många konservativa tycker att låtsasvåld är illa nog, men MMA är ju ändå på riktigt. Jag tror dock inte att huvudfrågan ligger i sakers realitet, utan snarare i, som jag ovan sagt, kontroll. Vi har en rättighet till att få utöva precis vilka saker vi vill så länge alla är med på det. MMA skadar ingen som inte är med på det, precis som våldsam litteratur, film och datorspel inte skadar någon vid sina sinnens fulla bruk. Det är berikande, inte skadligt. Det är mänskligt, inte barbariskt. Vi har ett djupt sittande behov av en spegel vari vi kan spegla varje aspekt av vår mänsklighet. Detta är en aspekt av sporten.

Men sen har vi den andra. Vi älskar tävlingar.

Definierande fights: Carwin - Velasquez

2009-07-02T14:43:00.000-07:00

Det var länge sen UFC:s tungviktsdivision var såhär spännande. Vid närmare eftertanke så har den nog aldrig varit såhär spännande.

Om ca en vecka ska Brock Lesnar försvara sitt tungviktsguld mot Frank Mir, en match som är ganska svår att gissa sig till hur det ska gå. Vi har två fighters som, om vi för en kort sekund köper den bilden som MMA-media målar upp, representerar två olika sorters fighters. Brock Lesnar är den fulländade atleten som arbetar utefter sportens formler och regler. Han är ett monster som ser målet framför sig och jobbar hårt på att bli så bra som möjligt för att fortsätta segra. Detta är givetvis något som alla gör, till en viss mån, men ordet "work ethic" är centralt i bilden kring Brock.

Det senaste man hör om Frank Mir, mycket från hans egen mun, är att skillnaden mellan honom och Brock är passion och känsla. Brock är maskinen, den kalkylerande. Frank är virtuosen, som ser nyanser och känsla. Dikotomin som byggs upp är den mellan "athlete" och "martial artist". Den är givetvis ganska vag, men jag tycker ändå att den har viss merit. Frank tillhör "the martial artists" tillsammans med Anderson Silva, Lyoto Machida och Wanderlei Silva medan Brock tillhör atletskaran vari vi finner t.ex Sean Sherk.

Jag är lite påväg mot ett helt annat blogginlägg än rubriken. Det är väl vanskligt att diskutera passion för sporten kontra passion för att vinna, men jag tror ändå som sagt att det finns en skillnad där. Frank Mir ställde den kontrasten i jämförandet med Brock, och mycket av nyhetsmedian skriver om den tack vare detta. Skillnaden syns också i att både Carwin och Velasquez verkar vara av den hårt arbetande fightertypen som har passion för att vinna mer än de tycker om budo-kulturen och kampsporten som livsstil.

De båda ska nu, om twittermeddelanden och nyhetsposter blir sanna, mötas på UFC 104 i höst. Vinnaren kommer definitivt att erbjudas chansen på bältet mot antingen Mir eller Lesnar. Alla fyra möjligheter till matcher är väldigt intressanta, men jag tror den toppas utav att få se två monster som Brock och Carwin mötas.

Carwin är precis som Brock ett fysiskt odjur med massor av styrka och brottningsfärdighet. Han låg pyrt till mot Gonzaga men visade också komposition nog att ta sig tillbaka och avsluta fighten trots motgångarna i början. Detta kan man också säga om Cain Velasquez efter hans senaste eldprov i Cheick Kongo. Kongo var förvisso en idiot, vilket jag inte skäms för att säga. Vad fanskapet skulle ner på marken och böka efter att ha rockat Velasquez tre gånger har jag ingen aning om. Om han gjort sitt yttersta för att stå upp och fortsätta matchen där istället för att följa efter Cain ner hade han nog vunnit på KO eller TKO mot slutet av matchen. Hur som helst så visade Cain iaf att han trots många hårda smällar hade hjärta och träning nog att kämpa till sig en övertygande vinst.

Carwin och Velasquez är ganska snarlika fighters. Cain är mer well rounded skulle jag tro, men han har ju uppenbara hål i sin stand-up som Kongo borde kapitaliserat mer på. Dessa tror jag kanske inte blir lika stora riskfaktorer i en stående situation med Carwin, även om Carwin besitter en sjuhelvetes kraft i sina nävar. Däremot visade också Kongo-matchen vart Cain har sin zon av trygghet, vilket är i brottningen. Denna trygghets-zon blir genast ockuperad av en mycket mer fysiskt och kanske också tekniskt mer kapabel brottare när han ställs mot Carwin. Om vi ser två brottare som möts, så ger jag nog överhanden till Carwin iom just hans styrka. Nyckeln ligger nog som så ofta i de bådas kompletta kunskap om sporten. Att vara well-rounded är ju själva essensen av MMA.

Det är såklart svårt att förutse hur det ska gå, men så som jag ser det har de fördelar i olika delar av fighten.

Carwin:

- Styrka
- Ground and pound

Velasquez:

- Standup
- Cardio

Hamnar Velasquez på rygg tror jag han kan ligga ganska risigt till, och om Carwin connectar med en slägga så slocknar ju vem som helst. Men eftersom Velasquez är lättare och troligtvis har mer ork, så tror jag att hans välavrundade stil kan vinna honom fighten. Han är versatil, påhittig och energisk och kan däri besitta verktyg som är bra nog för att stoppa bulldozern som är Shane Carwin. Blir det däremot en clinch och brottningsmatch av det hela kommer Carwin suga musten ur Cain med sin överväldigande styrka och dominans.

Hur vill då dessa två att matchen mellan Mir och Lesnar ska sluta? Jag tror iaf att Carwin vill möta Brock, hur hutlöst det än låter för någon människa att vilja hamna i råkurr med det jävla odjuret. Mir är för teknisk för Carwin och dessutom är monsterfighten mellan de båda en drömsituation rent försäljningsmässigt. Det är inte svårt att se framför sig "UFC 109 - Clash of the Titans".

Cain skulle däremot nog hellre möta Mir. Brock är en ännu värre mardröm för någon med brottningsbakgrund. Cain som är lite mer teknisk än Carwin skulle kunna besitta wellroundedness nog för att neutralisera vissa aspekter av Mirs väldigt mångsidiga färdigheter, och istället använda sin brottning till sin fördel mot Mir.

Hur som helst så är iaf Carwin - Velasquez en oerhört viktig fight för en numera väldigt spännande viktklass. Tungvikten är atleternas viktklass där fysiska monstrum som Lesnar och Carwin är intressanta krafter där Mir är den enda ninjan i en viktklass fylld av riddare i plåtrustning.

Tungvikten är mycket lovande. Dessa fyra fighters är stora stjärnor i sin egen rätt, och förhoppningsvis kommer TUF 10 att producera iaf två till lovande prospekt. Vi har också Kongo och Gonzaga nedanför de nu fyra toppnamnen, och med en övertygande vinst över Randy Couture kommer Nogueira att bli ännu en intressant ingrediens.

Boxningens glansdagar var alltid riktade mest mot tungvikten. Med UFCs upprättelse av sin tungviktsklass, som var stendöd under Lil'Timmys herravälde, så verkar den också äntligen kunna ta sin rättmätiga plats som en av de hetaste divisionerna i MMA.

The Middlemen

2009-06-24T12:08:00.000-07:00

Jag läste just på MMAjunkie.com att Houston Alexander arbetar på sitt groundgame inför sitt återvändande till oktagonen. Den brutna hand som tvingade ut honom från matchen mot Andre Gusmao i UFC 98 har nu läkt och han är redo för en återkomst sent i sommar eller höst.

När jag läste detta slogs jag av en tanke om fighters och deras karriärer. Är alla ute efter bältet, tar de det som det kommer eller finns det många fighters som vet att de förmodligen inte kan nå bältet, eller ens seriös contenderstatus? Alexander är ett bra exempel på någon som jag är väldigt tveksamt inställd till när det gäller kampen om bältet, men som ändå hör hemma i UFC.

Så om man inte är en contender, är man då en gatekeeper?

Gatekeeper är ett intressant begrepp som ganska bra specifierar vissa fighters och deras position i rankerna, om vi ser på sporten som en stege där alla klättrar mot bältet som det enda målet. Användandet av termer som "contender" och "gatekeeper" är kategoriseringar som gör sporten till just något sådant, där "gatekeeper" blir definitionen för den som slutat klättra på stegen. Sådana tycker jag det finns ganska gott om i varje viktklass.

Ordet gatekeeper tycker jag däremot är lite nedsättande eftersom man då påtvingas synen på sporten som en slags klättertävling till toppen, när det finns så många andra aspekter. Houston Alexander, Stephan Bonnar, Chris Leben, Chris Lytle, Clay Guida, etc, etc, är alla fighters som förtjänar mer respekt än att benämnas som det så ofta heter, "just a gatekeeper". De är de där hårda arbetarna som ofta levererar spännande fights, men som förmodligen aldrig kommer nå bältet. De är killarna i mitten som fyller ut sporten, färgar den med sina karaktärsdrag och tillåter kampen att fortsätta. Det är ett ganska fint maskineri det hela, men terminologin kan ofta vara lite nedsättande eftersom framgång mäts med ens progression i rankerna istället för underhållningsvärde.

Det sägs aldrig rakt ut, men UFC och alla andra organisationer behöver alla de där kämparna i mitten och botten. De tvingas skicka ut de ur rankerna om de förlorar 3-4 fights i rad, även om alla dessa vart mycket underhållande, vilket också är synd. Jag tror t.ex. Dana Whites bullshit om att han är rädd för Chucks hälsa är just det, bullshit. Chuck har fights kvar i sig och har inte någon större fara för hälsan. Han skulle kunna leverera flera bra fights till, trots att han inte är champ-material längre. Precis som Bonnar eller Houston. I Chucks fall är det däremot hans stjärnstatus som är problematiken.

Hur som helst. Jag tycker gatekeeper trots att det är korrekt, också är lite nedsättande i många fall. Jag kommer alltid se på de som alla andra fighters, som gör sporten levande och utgör viktiga delar i maskineriet, där deras väsentlighet utgörs av karisma och underhållningsvärde istället för deras position i rankerna. Go Houston! Och hoppas allt annat skitsnack som egentligen ligger bakom Chucks påtvingade retirement ordnar upp sig. Han behöver inte jaga bältet. Bara leverera underhållande fights, och de gör han alltid.

Age of the Dragon

2009-05-28T01:21:00.000-07:00

Det är svårt att inte ryckas med i hypen kring Lyoto Machida, och jag tror också det är bättre som MMA-fan att hoppa på hans bandvagn och åka med, för det är en överhängande risk att den kommer fortsätta rulla framåt en lång lång tid.

Innan UFC 98 var det svårt att säga vem som skulle vinna, och ett sådant faktum behöver ju inte heller ändras efter en jämn titelfight. Två mycket talangfulla fighters som inte har en enda förlust på sitt record går in och efteråt, givet att det är en jämn fight i stil med Griffin - Jacksson, så tycker man inte att förutsättningarna innan fighten ska ha ändrats. Detta är inte fallet här. Detta var en sådan fight där man inser att det inte var så jämt, inte ens innan fighten. Rashad gick samma öde till mötes som de senaste offren för Machidas suveräna talang och snabbhet och såg inte ut att ha en chans ens.

Nu när jag skriver det här blogginlägget så vet jag inte själv riktigt vart det är påväg. Precis varenda MMA-sida och blogg har sina egna teorier om Machida och hur man ska slå honom. Ämnet är givetvis intressant att diskutera, men det tenderar att leda åt samma håll. Machida måste läggas på sin rygg av en stark brottare och manglas med armbågar och slag mot oktagonväggen. Att stå upp med honom är bevisligen helt lönlöst, men ingen verkar vilja inse det. Detta bådar ju inte gott för den boxningsfrälste Rampage som precis som Hughes och Sherk och Rashad och säkert många fler fått den ökända brottarsjukan där de glömmer sina rötter och tror att de är boxare. Förvisso har Rampage kanske de bästa händerna i UFC, hans teknik post-Ibarra är sjukt bra. Hurvida den biter på Machida är oklart. Eller ja, oklart och oklart, det kommer troligtvis inte funka alls denna gång heller. Så han måste på något sätt hitta tillbaka till sina rötter. Han borde kanske spendera någon månad med Hendo och Lindland och gnugga skäggstubb och öron med de killarna och återfinna den gamla Team Quest-taktiken vi alla känner som "grunda och punda" (vilket iofs låter lite som en kebabpizza innan man skjuter amfetamin, eller vad?) Quite frankly så tror jag att Dan Henderson skulle vara något för Machida att sätta tänderna i, även om det nog skulle sluta som Hendos match mot Anderson Silva. Men någon som Hendo, när han var som bäst, med aggressiv och brutal brottning och kraft.

Folk pratar om Anderson Silva som Machidas motmedel också. Jag vet inte jag. Risken för att ett svart hål bildas mitt i oktagonen är överhängande då båda, Anderson på det senaste, blivit mycket defensiva strikers. Vi skulle se en match där båda går in och ut med sina attacker tills den ene blir träffad, vilket kanske inte skulle hända heller, och fem ronder av dansande skulle vara en PR-katastrof.

Jag vill se följande fighters gå mot Machida:

- Rampage
- Hendo
- Forrest

Det här blogginlägget skrev jag på ett tåg några dagar efter UFC 98, och mycket har hänt sedan dess, men det kan vara intressant att ha kvar tankarna från förr och blanda med de nya. UFC 100 står för dörren, och vi vet att Shogun är next up för Machida, och denna kommer förmodligen också avgöra motståndaren för Rampage eller Rashad. Ett möte mellan Shogun och Rashad om bältet är väl det de minst önskar där i UFCs management, men nästan alla fights därutöver är destå enklare att sälja pay-per-views med.

Vad som troligtvis händer är väl att Machida vinner över både Shogun och sen Rashad igen eller Rampage. Det är förvisso väldigt vanskligt att vara säker på sin sak i en sport där många saker ändå kan hända, men Lyoto är så förbannat imponerande samt har aldrig förlorat, så det är som vi alla vet mycket mycket svårt att ens föreställa sig hur han ska förlora. Det var det iofs under UFC 98 också när det gällde Rashad Evans. Såhär långt efter var det ju solklart, men när matchen ännu inte hänt var det mycket svårt att försöka använda någon logik för att få fram vinnaren.

Allt som allt, så tror jag Machidas motmedel är en aggressiv, fulländad brottare som kan sin standup men också har sweet-ass takedowns. Light Heavyweight-divisionens svar på Georges St:Pierre är väl lite vad man söker.

Tack Martin och andra eventuella jurymedlemmar på MMAnytt.se där jag just precis blev tilldelad ett par MMA-shorts för min lilla berättelse om mitt minne av Tim Sylvia - Randy Couture matchen. Jag skrev klart det här inlägget precis för att den spjuvern också länkat till min undermåligt uppdaterade blogg som näst intill självdött. Kanske var skammen över en så dålig uppdateringsratio i kombination med omnämningen på Martins eminenta sida den Antoni Hardonk-sparken i arslet jag behövde för att komma igång med bloggen igen. För jag vill ju så gärna, och tilldelas ju tom priser för mitt babblande, så något gott kommer ju ut ur det. Varför inte fortsätta.

Åter igen, tack till Martin och förlåt forna läsare och bekanta för min slapphänta behandling av min blogg. Det har sina anledningar, men nu får det nog vara nog.

Ska snart skriva klart min krönika om MMA och UFC inför UFC 100 och försöka publicera den i tid, så får vi se vart den dyker upp.

Allt gott!

1:a April drog cirkusen igång igen

2009-04-02T10:07:00.000-07:00

TUF är tillbaka, såpan alla fightfans har ett och annat att säga om. Hata den eller älska den så kommer den bevisligen fortsätta ett tag till. Säsong 10 är på G och det lär ju inte stanna där så länge tittarna är lojala.

Innan säsong 9 började gick en gala av stapeln i Tennessee; Ultimate Fight Night 18.

Martin Kampmann drog ut ett split decision och med det mattan från under Carlos Condits UFC-debut. Det var en oerhört jämn fight, fram och tillbaka och jag tycker domslutet var rättvist. Det finns en anledning jag ser som den största till att både gilla vår danske vän Martin och till varför han förtjänar vinsten: Han är ute efter vinsten och vågar verkligen försöka med allt. Han gick efter giljotinen flera gånger, och var modig nog att dyka ner efter en heel-hook. Han är verkligen inte den fightern som försöker köra en "säker" fight eller som slåss för att inte förlora. Han försöker och vill vinna.

Condit såg riktigt giftig ut då. Den killen är också ute efter vinsten, men Kampmann ville det mer den här gången, hade dominanta positioner oftare och jobbare hårdare.

På tal om TUF så stängde Cole Miller käften på Junie Browning med en tight giljotin. Bra gjort av Cole, men samtidigt har jag svårt att inte känna lite sympati för Browning ändå. Han är en väldigt ensam kille med stora problem i livet, som kompenserar med den typiska "I dont give a fuck" attityden som är så emblematisk för den amerikanska underklassens envisa vilja att vara värda något. Jag tror Junie är en bra kille och alla som tycker att det är så jävla skönt att han fick äta upp sina ord åter igen, glöm inte detta: Han har fått stryk och skit hela sitt liv och lär sig absolut ingenting av att han har varit kaxig och sen fått äta upp det. Jag tycker egentligen synd om Junie tror jag. Vilket kanske är den värsta förolämpningen, speciellt för någon som honom. Cole Miller gjorde dock ett bra jobb och ser ut att kunna få en fortsatt bra karriär.

Utöver det så gav Tyson Griffin ännu en av de upphetsande fights han är känd för, och gick väl lite som vanligt till ett decision. Jag blev måttligt arg på Dos Anjos som inte utiliserade outside legkicks med sitt högerben efter att han skruvat åt Griffins ben i den där märkliga ben-mosen han fick till. Tysons ben var synligen skadat under fortsättningen av första och sedan andra ronden. Om han tränat muay-thai nog så skulle han nog kunnat fortsatt jobba på det där benet. Sen gav också Ryan Bader ett småtråkigt takedownkrig med Carmello Marrero som det nog inte finns så mycket mer att säga om. Jo, Bader hade ett snyggt försök till en armbar i första ronden, men thats about it.

Och så började väl såpan, igen.

Det var uttagningar i Wolfslairs lokaler i Liverpool och det verkar vara ett starkt team Bisping fått ihop. Mest av alla imponerade Ross Pearson, som verkar vara den mest fulländade MMA-kämparna i teamet. Hans record på Sherdog avslöjar att de flesta av hans 8 vinster är via submission, men han hade ett ettrigt och relativt tekniskt stand-up game och vann matchen i uttagningarna på TKO. Även de andra snubbarna avslutade tydligt sina fights. Vi blev bjudna på en rikgit Muay-Thai clinch knockout via knä, och en av de snabbaste heelhooks jag sett i mina många år av MMA-fandom. Den formen av submissions funkar fortfarande, till en viss nivå, men kommer troligtvis inte ge några vinster i de högre nivåerna, hur säker man än är på de. Sen har de ju en form av stigma eftersom de av många anses tillhöra den gamla formen av MMA genom Pancrase och catch-wrestling. Imponerande var det hur som helst.

Det ska bli intressant att se det amerikanska laget ta form nästa vecka. Det råder nog ingen tvivel om att det finns gott om Junie Browning liknande karaktärer, så någon lyckas nog slå sig sin väg in i huset för att mucka hysteriska fylle-gräl och ramma sin skalle genom en gipsvägg. Jag tror och hoppas på att vi kommer att se en tydlig kulturell skillnad lagen emellan där amerikanarna får stå för det mesta av den exponeringskåta idiotin. Däremot ska man väl aldrig tro för mycket om det bi-polära folkslaget engelsmän som ofta blir som förbytta efter en rejäl dos vuxendricka.

Personligen gillar jag dokusåporna som UFC producerar. Jag tycker om att se karaktärerna och deras kamp för att komma till finalen, och tackar aldrig nej till att se en riktigt bra MMA-match. Jag ogillar dock det där ständiga jagandet efter skandal som är så typiskt för doku-TV. Så jag är oerhört taggad inför den Frank Shamrock-drivna doku-såpan som är påväg som ska ha en seriösare ton med vikt på doku istället för såpa. Det är väl det som egentligen också definierar min smak till dokusåpor. Dokudelarna är nästan alltid givande. Såpadelarna är i sin tur aldrig givande.

Thats it for now folks.

Kreativa svårigheter och Lyoto Machidas kiss

2009-03-24T06:48:00.000-07:00

Den har varat i ungefär två månader nu, den här ordtorkan som jag till ytan för att skydda mitt ego skyller på nyhetstorka i MMA-världen, men så är det ju knappast. Det finns skit att skriva om var man tittar. Kanske vore det enklare att göra små posts då och då med länkar och korta kommentarer som de flesta bloggar men det skulle också svika den formgivning jag tänkt föra bloggen under. Längre och köttigare inlägg.

Jag har heller inte tänkt göra det till en särskilt personlig blogg utöver mina åsikter om själva inläggen, men att ge mig själv lite mer utrymme och skriva lite lösare inlägg kanske lägger några extra vedträn på glöden så att det blir en eld igen.

Senaste nytt är att Lyoto Machida dricker sitt eget urin varje morgon som en hälsodryck. Jaha.
Man har ju levt hela sitt liv under intrycket att urinet är en avfallsprodukt, den materia som blir kvar när kroppen sugigt åt sig den näring den kan ifrån vätskan man fått i sig. Det finns dock tydligen en tradition med att använda urin som medicinsk terapi för ett antal olika symptom och problem. Jag har inte orkat läsa hela artikeln för att se vad Machida kan ha för anledning att återanvända sitt urin på det här sättet, men nöjer mig med att säga att det verkligen inte spelar någon roll. Man tycker att den postmoderna och multikulturella människan som upplever alla möjliga märkliga företeelser genom internet och annan media dagligen inte ska förvånas eller bry sig särskilt mycket om den här sortens nyheter.

Den barnsliga fascinationen som uppdagas i andras kommentarer om nyheten känns mest som en kulturellt invand reflex där det ska tjutas och skrattas och länkas till kompisar på MSN åt allt det tokiga som pågår i världen. Jag finner det svårt att varken äcklas, förvånas eller roas nämnvärt åt någon av alla religiösa, spirituella, politiska eller personliga ideologier som dagligen exemplifieras på the all mighty screen. Machida dricker sitt piss för att han anser att det gör honom gott. I någon gudsförgäten djungel mördar föräldrar sina barn för att de är övertygade att ungarna är besatta av demoner. Worlds apart, visst, men allt kondenseras ner till mitt scrollande på bloggar i den senaste versionen av webbrowsern Firefox och Machidas pissdrickande kan knappast sägas vara något av vikt eller betydelse. Inte för mig iaf. Som mest gör det att han står ut ännu mer från mängden och på så vis blir mer intressant som en fighter men jag kommer knappast någonsin ge honom ett passande smeknamn och kommentera nedlåtande och skämtsamt varje gång han kommer på tal.

Brock på Aftonbladet

2009-03-14T05:27:00.000-07:00

Pris ske, UFC får sidor på Sveriges största sportblad. En nyhet stor nog att jag ska skriva ett inlägg i min blogg här som gått i ide under de senaste månaderna. Det här fick verkligen mitt hjärta att slå lite extra.

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/article4646617.ab

Det är lite roligt tycker jag att det är just Brock som får publiciteten, och samtidigt ganska självklart. Han är precis som artikeln beskriver riktigt "huge", inte bara med sin absurda fysik utan också i sin populäritet borta i staterna. Jag förutspådde lite lätt detta redan när han gick sin första match i UFC, att han kunde vara nyckeln till mainstream-median. Och se på fan, här är han nu på aftonbladets rosa sidor. Jag ska tom köpa blaskan idag bara för att få se artikeln i trycksvärta.

En av mina första artiklar är en lite längre analys av Brock, vilken jag skrev direkt efter att han spöat Randy Couture. Den hittar ni här:

http://mmation.blogspot.com/2008/11/enter-brock-lesnar.html

UFC har några nya tillägg i sin tungviktsklass som kan utgöra intressanta hot mot Brock. Vi har Shane Carwin, som är en nästan lika stor kille med brottarbakgrund, som tränas utav vad som i min mening är det i särklass bästa lägret: Greg Jacksson MMA. Jacksson har två st bälteshållare i sitt läger, och contenders i nästan varje viktklass. Deras gameplans är alltid oerhört smarta och deras talang, träning och kunskap mellan både fighters och tränare ger alla fighters med Greg bakom sig en stor skjuts i karriären. Carwin såg visserligen lite skakig ut mot Gonzaga innan han kastade den där korta högern och knockade Gonzaga medvetslös, så skakighet åsido, han kan släcka lyset på precis vem som helst. Även Brock.

Cain Velasquez är också en nykomling utan förluster på sitt record, och han har visat en oerhört aggressiv och fysiskt dominant stil de gånger vi sett honom i oktagonen. Han har också ett väldigt bra camp bakom sig i American Kickboxing Academy. Han är fortfarande lite obeprövad, men jag läste nyligen att han kommer att möta Heath Herring, något jag också förutspådde och tyckte var en bra matchup för de båda. Om Cain vinner är han helt klart i contender-status. Om Heath vinner är han tillbaka på vinstlinjen och har spöat ett stort namn. Han vill heller inte förlora, för gör han det är han ännu mer cementerad som en s.k "gatekeeper".

Brock går snart sin nästa match; en re-match med Frank Mir på UFC 100, sommarens stora event och den hundrade galan för organisationen. Senast så kopplade Frank iskallt och väl utfört in en straight kneebar på Brock. Frågan är ju hur det slutar nu. Brock har fått mer erfarenhet och tränar nog stenhårt på att undvika submissions. Men sen har Frank också utvecklat sitt stående game. Senast vi såg honom så utklassade han en av världens bästa fighters, helt utan att hamna på marken.

Det ska bli intressant att se. Tungvikten var mer eller mindre STENDÖD under den tiden Tim Sylvia hade viktklassen och bältet. Men nu, med ett flöde av många nya spännande fighters med Brock som kungen så har viktklassen åter blivit en av de mest spännande.

Dagens ämne är dock Aftonbladets artikel, men det finns inte så mycket att säga om det. Förrutom att det är skitbra. Och de skriver sporten MMA och att organisationen UFC är den största. Bara det är ju helt sjuka framsteg. Vi ser inte längre (med viss överdrift) rubriker som:

DÖDSSPORTEN
De tävlar i Ultimate Fighting, sporten där ALLT är tillåtet.

Det är påväg framåt gott folk. Det gläder mig.

Vaselinskandalen i mina ögon

2009-02-05T03:46:00.000-08:00

De som surfar runt bland nyhetssidor och bloggar vet redan vad som har hänt. Georges St:Pierre har hamnat i blåsväder för att hans corner-killar masserat honom på bröst och rygg direkt efter att de haft vaselin på händerna (för att smörja hans ansikte, vilket är tillåtet).

Först verkade det som att BJ och hans camp inte skulle gå till NSAC och göra en anmälan, men nu har BJ's advokat lämnat in ett tre sidigt dokument med en formell ansökan om en undersökning.

Jag vill först och främst säga att det finns inget principiellt fel i att göra en sådan anmälan om man tror det ligger en hund begraven. Det är snarare precis vad man ska göra, och varje mans rätt. Däremot tror jag dock att BJ och hans camp vet innerst inne att BJ fick så mycket stryk den där matchen att de aldrig sett på maken. Han blev helt manhandled i "all aspects of the game" (som Team Quest-toughguys har för vana att säga) och vaselin på ryggen har knappast något att göra med att BJs huvud for som en päronboll av GSP's standup och ground and pound. Georges St:Pierre vann den där matchen. Punkt slut. Om kommisionen stryker St:Pierres vinst pga detta så blir det en svart dag för mig och många andra GSP-fans, men det får vi tampas med då.

Vad som däremot bör komma ur den här undersökningen är starka reprimander till de så oomtänksamma och slarviga människorna i GSPs hörna under matchen. Phil Nurse och även Greg Jacksson borde få böter eller tom avstängningar både för att det kanske just påverkade BJs benrörelser över GSPs rygg, men också för att de tillåter en sån här skandal svärta ner allt det hårda arbete GSP lagt ner. Även om jag är besviken på att BJ och hans lakejer lämnar in de formella klagomålen, så är jag än mer besviken på de som uppenbarligen ska vara på St:Pierres sida. I mina ögon är det ganska tydligt att allt det här är deras fel, för att de i en såhär viktig situation inte kunde torka av händerna eller låta någon annan göra deras cirkulationsmassage. De har ett ansvar att veta att just dessa situationer kan uppkomma, för det är fler än en gång vi sett klagomål och kommisionsbeslut berörande insmorda fuskare. Fy fan, att deras slarv får en så suverän fighter som GSP att se ut som en fuskare. De ska ta mig fan skämmas.

Men detta är inte vad jag är mest förbannad på.

Det som stör mig allra mest är att det har börjat eka i MMA-världen. Små bittra kryp börjar tränga fram mellan golvplankorna för att väsa ut sitt medhåll till BJ och sin egen bitterhet över de förluster de har mot St:Pierre. Jason "Mayhem" Miller säger det, Sean Sherk säger det och framför allt, Matt Hughes säger det.

Matt Huges, mina damer och herrar, är ett kräk. Ett fullständigt jävla kräk som är så full av sig själv med sina inställsamma leenden och så amerikanskt rättfärdiga blue-collar mentalitet. Detta är vad han säger på sin egen hemsida:

"“I’m not saying GSP did something wrong and I’m not saying that it would have changed any outcomes of any fights; but what I am saying is, for my last two fights against Georges, he felt greasy,”

Först och främst ser vi hur jävla korkad människan är. Vad vi ser i citatet är, om jag tillåts reducera innehållet till dess kärnpunkt:

"Im not saying A, and im not saying A, but what I am saying is A"

Det är en typisk form av självbedragande rättfärdighet och godhet han försöker få fram för att täcka över det faktum att han kommer krypande fram ifrån sportens periferi och försöker smutskasta en människa som är en bättre fighter och en ärligare, trevligare och bättre person. På ren jävelskap och bitterhit, för att han vet att det kommer att ge flammorna i den här skandalen lite mer bränsle.

Den här sortens avundsjuka och småsinthet smyger sig på en och hoppar på en när man minst anar det för att maximera den negativa effekt den ska ha på ens förhoppningar om människors attityd. Jag blir besviken och arg och skriver i det här inlägget ganska direkt från hjärtat och känslorna, något jag försöker undvika. Jag ser redan nu att mycket av det jag säger är vinklat och färgat av min support för GSP, och egentligen inte bättre än något forumtroll på Sherdog som säger "BJ is a fucking bitch" (förrutom att det kanske är lite mer elaborat och välskrivet).

Men tänk om allt detta är sant? Tänk om GSP faktiskt har varit insmord i ett flertal av sina fights med någon smörjningsagent som är svår att upptäcka. Tänk om han faktiskt fuskar medvetet. Vi kan ju som med precis all annan kunskap i världen inte veta säkert, och det är på den noten jag vill avsluta det här inlägget. Vi vet inte säkert. Och därför kan man inte, och ska man inte, lägga någon dom över GSP förens just kommisionen sagt sitt. Kommisionen är det närmaste vi kan komma någon objektiv bedömning av läget. Deras proffesionella bedömning vid undersökningens slut är vad som får gälla.

Tills deras utlåtande kommer tycker jag istället att vi kan fokusera på det vi ser rakt framför oss: Att Georges St:Pierre är den bästa MMA-fightern i världen, och att Matt Hughes och alla andra som krypit fram borde hålla käften. Eftersom de själva inte lämnade in ett klagomål efter sina matcher och ingenting öht sagts om någon insmord kanadensare förens nu, så kan vi bara anta att de är egoistiska och småsinta skitstövlar som inte är sena att sparka på någon som så lägligt ligger ner. Det är bäst att passa på tycker de nog. Om kommisionen kommer fram till att han fuskade kan de gotta sig i all oändlighet och stryka sina förluster, va?

Well. Kommisionen kommer inte göra ett dugg, och det enda som kommer att hända när det domslutet kommer är att vi svart på vitt får bekräftat ännu en gång vilket förbannat svin Hughes är.

Affliction och världen utanför UFC: Del 3

2009-02-02T06:40:00.000-08:00

Jag driver sveriges sämst uppdaterade mma-blogg tror jag, men har man sagt A får man säga B, så nu skriver jag den tredje och sista delen av rent tvång.

Ett litet sidospår först dock är förstås UFC 94. Det har varit mycket snack om GSP och vaselinet han ska ha haft på ryggen, men vad vaselinet ska ha gjort för att förhindra BJs slutgiltiga förlust har jag svårt att föreställa mig. Givetvis svårt för honom att utilisera sin mission control guard han så flexibelt använder, samt krångel i clinch och brottning när man glider runt lättare. Men det gör inget mot faktumet att BJs huvud hoppade fram och tillbaka av GSPs jabbar i de första ronderna. BJ var utmatchad och visste inte vad hans motståndare skulle göra. Hade han vunnit, hade det vart på knockout efter en strikers chance. Vaselin eller inte, så var och är GSP den bättre fightern.

Personligen tycker jag att GSP är den bästa fightern i MMA idag. Bättre än Fedor, bättre än Anderson Silva. Han är konsekvent lysande i sitt utförande av alla matcher, och har aldrig ingett en osäker känsla i sina fights. Både Fedor och Anderson Silvas senaste fights gav mig den känslan. Det har ju sina anledningar med Fedor, att Arlovskis bättre boxning fick The Last Emperor att se lite tveksam ut innan han knockade skiten ur Arlovski, men Anderson Silva var hoppig och showig i sin match mot Côté och kändes ur fokus. Bådatvå är briljanta och suveräna fighters, och alla kan vara ur fokus ibland. GSP har dock aldrig känts ur fokus. Därför är han bättre i min mening. GSP är nummer ett, sen är de andra två på delad andra plats för jag kan fan inte rangordna de två.

Men det här ska inte handla om welterviktare, utan om viktklassen över de. Mellanvikten utanför UFC utgör något väldigt spännande i min mening, där det finns massor av potentiella konkurrenter för ett WAMMA-bälte som borde delas ut snarast möjligt.

The Middleweight Division

Som jag sagt så blir det mer intressenta fighters ju längre ner i viktklasserna man kommer. Det är dock fel sätt att utrycka det på, för då skulle väl 135 vara världens bästa division eller liknande. Nej, det blir bättre ju närmre normalvikt för normalmänniskan man kommer. 155, 170 och 185 är de tre viktklasserna som är de med bredast och intressantast fighterbas, all in all. Middleweight heter ju inte middleweight för ingenting kan man väl säga. Mellan, lagom, normaliserat, etc.

Matt Lindland gick från att vara "en av de bästa mellanviktarna i världen", som det sades i någon promotion-video innan Affliction, till att se ganska gammal ut. Vitor Belfort däremot, såg övertygande ut i en snabb vinst, och det finns en del i vad han säger om snabbhet. Han är snabb, och stark, och om UFCs mellanviktsfighters slutade existera skulle han kanske kunna ranka som top 10 i världen på sin nya viktklass. Han har haft ett par tuffa år, och snacket går ju att "the old Vitor" är tillbaka. Det i sig är ju ett ganska fucked up påstående rent logiskt, om nu inte Vitor Belfort har en tidsmaskin. Han är inte tillbaka, men han är äldre. Och det kanske innebär att han blivit bättre. Jag hoppas det, för om han kan fortsätta leverera knockouts som han gjort senaste tiden, så är han ett lovande prospekt.

Det första jag tänkte på när Vitor imponerade mot Lindland, var att WAMMA borde ge ut ett bälte och sätta två killar att slåss om det inom kort, och de som borde slåss om det är Vitor Belfort och Robbie Lawler. Det skulle bli en jävligt nice fight tror jag, och båda är meriterade och kända nog för att låta slåss om ett bälte.

Men jag hade förstås glömt Japan och Dream.

Gegard Mousasi, Melvin Manhoef, Ronaldo "Jacare" Souza och några inhemska japanska fighters finns också med på kartan för potentiella WAMMA-champs. Så att släga ihop Lawler vs Belfort för bältet vore ju ganska inriktat på amerikansk MMA, när Gegard Mousasi kanske tom är näst bäst i världen på viktklassen, med UFC inräknat.

Så vad borde hända? Vi har ju en del MW-fighters i USA som är väldigt intressanta, och sen har vi en GP-champ, ett standup-monster och ett BJJ-monster borta i DREAM. WAMMA har ju klart sitt arbete tydligt lagt framför sig. De måste jobba på en internationell och interpromotional nivå mellan Dream och Affliction, tillsammans med fria agenter som Lawler.

Även om Lawler vs Belfort vore en bra fight, är den kontra mitt tidiga intryck, inte värt ett bälte alls. Det är en så stor viktklass, att ytterligare gallring borde utföras, för att kanske mot sen-sommaren/hösten försöka hitta en motståndare till Mousasi, som i egenskap av GP-champ egentligen borde få en direkt-biljett till matchen om WAMMA-bältet. Frågan är om de kan sätta ihop en sådan fight, eller ens en gallringsprocess. Med flera promotions och fighters flytande runt så är det på vissa sätt svårt att ta WAMMA på allvar, eftersom det känns som att det kanske kommer tyna bort tillslut pga alla svårigheter de har. De har redan comittat till den japanska marknaden eftersom Aoki nu har LW-bältet, så att ha ett MW-bälte i USA utan att ge Mousasi chansen på det skulle ju vara ytterligare splittrande. Det är svårt att se hur de ska ordna ett stabilt bältes-läge när de inte har alla fighters samlade under samma tak, som UFC har. I UFC blir det sällan kompromisser eller felaktiga bältesmatcher mellan oförtjänta fighters. WAMMA står dock inför det problemet, när kontraktsdispyter och olika marknader spelar in.

Vi får se hur de löser det, för MW-divisionen med alla de fighters jag nämt och glömt att nämna, förtjänar en champ som inte är Anderson Silva.

Affliction och världen utanför UFC: Del 2

2009-01-29T09:00:00.000-08:00

Det har varit mycket diskussion i bloggosfären ända sedan Affliction: Day of Reckoning gick av stapeln i Honda Center i Anaheim, och det var väl att förvänta. Själv bidrog jag nyss med ett inlägg om tungviktsdivisionen utanför UFC och hur den artar sig med WAMMA och de promotions som befinner sig under organets vingar. Många anser att UFC är framtiden, medans andra, som jag, anser att en monopol kan vara mer skadligt än bra för sporten. Vi skulle föredra ett liknande läge som utspelade sig under 2000-talets tidigare år då PRIDE och UFC var lika starka och med lika starka fighters. Numera har UFC den största delen av talangen, även om några av världens bästa fighters befinner sig utanför Zuffas grepp.

Vad jag tidigare sagt och fortfarande är fast bestämd av, är att det är svårt att vara bäst i världen, när man inte får tävla med de bästa i världen. Fedor, tungviktskungen, är på goda grunder den bästa i världen på sin viktklass, och många säger att en fighter är så bra som hans senaste fight. Men jag tycker även att en fighters potential utgör något av hans glans, och jag tycker att med så lite motstånd som Fedor har att ställas upp emot, så är han inte heller den lysande stjärna som han skulle kunna vara. Om, rent hypotetiskt, Overeem, Gonzaga, Herring, och Nogueira populerade Afflictions tungviktsbas, skulle Fedor, utan att ännu ha slagits emot de, kännas mer solid som champ.

Vi lever inte bara i nuet. Vi har en kontinuerlig och nebulös bild av sporten och dess utövare som sträcker sig in i framtiden och har relevans i det förflutna. Vad kan hända? Vad kunde ha skett? En fighter är om jag får säga mitt, långt ifrån bara sin senaste fight.

Det är fler viktklasser än tungvikten som berörs, och ju längre ner vi kommer i vikt destå fler fighters och potential finns det. Den 24:e Januari stog två matcher i lätt tungvikt på kortet, och vi vet redan hur de slutade. Babalu tog enkelt handom en omotiverad och outvecklad Sokoudjou när han mer eller mindre obehindrat läts arbeta in ett choke på en immobil Team Quest fighter. Antonio Rogerio Nogueira, lillebror Nog, fick revansch emot Vladimir Matyushenko med en knockout i andra ronden.

Hur tycker jag att läget och potentialen ligger i lätt tungvikt utanför UFC? Det ska jag ta och tala om för er efter den här rubriken:

The Light Heavyweight Division

Finns det en division i MMA där UFC har nästan en total dominans så är det i den lätta tungvikten. Jag har bläddrat i fighterbasen på Sherdog och inte hittat särskilt många fighters utanför UFC, förrutom de fyra som gick match i förra veckan, som känns särskilt intressanta.

Förrutom att ha ett otroligt talangfullt övre skikt i sin division med fighters som Rashad, Forrest, Machida och Rampage, så är också skiktet direkt under de främsta fyllt med fighters som Wand, Chuck, Thiago Silva, Jardine och Luis Arthur Cane. Förrutom Thiago så var det där faktiskt Sherdogs top 9 fighters, där den 10:e platsen ägs av Afflictions egna Nogueira.

Men men. Med WAMMA med i bilden tycker jag att nästa Affliction-gala borde ge ut ett bälte till någon utav förra galans vinnare. Babalu och Nogueira är utan tvekan redan meriterade nog få en chans på bältet, då vilken som än vinner är förmögen att försvara sitt bälte många gånger om med tanke på den lilla mängd motstånd de har att möta. Utöver detta så tror jag att Babalu vs. Minotoro skulle vara en kanonmatch (där Minotoro förmodligen skulle segra).

Så vad har en WAMMA-lhw champ för motstånd att förvänta sig då?

När IFL gick i graven försvann en del semi-talangfulla fighters från kartan, som kanske skulle kunna återvända och göra en framgångsrik resa i sporten. Vladimir Matyushenko är ju fortfarande uppenbart kvar i bilden, men förrutom honom finns det fighters som t.ex. Alex Schoenauer (baserad på Xtreme Couture) och Mike Ciesnolevicz (Miletich) som båda har kring 20 fights under bältet vilket är meriterande i sammanhanget. Sen finns det fighters som för närvarande är 185 lbs, men säkert skulle kunna skippa sin weightcut för att gå matcher i klassen ovanför. Benji Radach skulle vara intressant, Ryan McGivern likaså. Kanske även Murilo "Ninja" Rua skulle kunna låta surfarfläsket hänga kvar och ge några matcher på 205.

På tal om Brazilien så finns ju Ricardo Arona någonstans därute, och om jag minns rätt så siktade han på en comeback i 2009. Jag hoppas verkligen det blir i Affliction. Det skulle hjälpa väldigt mycket.

Utöver detta är det faktiskt rent av svårt att hitta legitima fighters nära eliten. Edwin Dewees fick sitt "ass handed to him" utav Minotoro i Afflictions oskuldsgala, och "Tiger" Vernon White är väl ute och stånkar och stönar i de mindre galorna. Mike Whitehead är ganska talangfull men förlorade klart på poäng mot Babalu, också i Afflictions första gala. Bobby Southworth är säkert sugen på revanch för den där cut-förlusten mot Babalu, och skulle säkert kunna göra hyffsat ifrån sig i en eventuell Affliction-gala. Sen kan jag lite som ett skämt säga Sam Hoger också. Men som sagt. Jag bara skojade. (Han är dessutom skräpmats-tungviktare numera?)

Ni ser själva hur det ser ut. Jag orkade inte riktigt summera landskapet i den här viktklassen då det finns många namn som känns hyffsade, men få som känns på riktigt. UFC har utan tvekan nästan all elit-talang i den här viktklassen, så även ett WAMMA-bälte här skulle förlora lite av sin glans i frånvaron av competition.

Det är dock ingen trend ju längre ner vi går i viktklassen, för i nästa och sista del av min summering av världen utanför UFC så kommer jag att prata om 185:orna, The Middleweights, en viktklass som bågnar av talang och potential utanför oktagonens väggar.

Affliction och världen utanför UFC: Del 1

2009-01-26T09:36:00.000-08:00

Jag var väldigt, väldigt besviken när Arlovski gick in i den där överhandshögern. Han är en såndär fighter i stil med Babalu och numera Kang som har en kraftig tendens att göra något ogenomtänkt och tillslut katastrofalt under en fight. Selfdestruct. Det är förbannat synd. Fedors fans behöver få gråta en skvätt.

Men det var inte bara kvällens stora tungviktsmöte som lämnade mig sittandes med en hel del funderingar och känslor. Framförallt gav galan mig en känsla att WAMMA med Dream och Affliction under sina vingar, tillsammans kan bilda en slags koalition som kan komma att ta vid där PRIDE slutade som UFC's huvudkonkurrent. Men det kommer nog dröja ett tag. Affliction har bara två galor bakom sig, och det finns sådana klaversteg i deras produktionsval att jag gnuggar tinningarna och stönar i vissa fall.

Vem i helvete är egentligen den här strup-patienten Scott Ferrall? Jag kan verkligen inte begripa hur i helvete han kan ett arbete som sportpratare. Tycker de på något sätt att hans bisarra krit-ätar röst är ett bra och distinkt varumärke som utmärker sig från t.ex. Buffer-brödernas honungsmjuka tjut? Personligen vill jag strypa karln såfort han börjar prata med sin infernaliska stämma, jag tål den verkligen inte. Det är så typiskt amerikanskt bara, att någon som han kan jobba med det här bara för att han kan tjuta, snacka och hypea och sälja som en kokainstinn republikan. USCH! Chuck Zito skulle vart bättre ensam. Men även att ha en gammal mafiaanknuten movie toughguy bakom scenerna med en mikrofon är väl något man kan ställa sig tveksam till. Men kanske kritiserar jag detta också för att man är invaggad och van vid UFCs broadcast-team, som förrutom Joe Rogans uppenbara kunskaper om sporten består av just Joe Rogan, en konstant stenad stå-upp komiker, och en fullkommligt intelligensbefriad bilförsäljarkaraktär i Mike Goldberg.

Ja ja. Nog om Afflictions produktionsmissar.

Här kommer en fundering över Middleweight, Light Heavyweight och Heavyweight läget utanför UFC, med WAMMA i åtanke. Detta är Del 1 av 3.

The Heavyweight Division

Fedor reigns supreme. Det var väl ganska väntat egentligen, men matchen gick inte som man tänkt sig ändå. Jag hade redan innan matchen gick av stapeln en föraning om att Arlovski skulle kunna ta hem det just med sin boxning. Fedors stil är vild och öppen, aggressiv och kraftfull. Någon väl lärd i the sweet science skulle kunna använda sig av det och rent av knocka Fedor. Sen började det tom se ut som att det skulle hända. Fedor såg osäker ut och Arlovski såg samlad ut. Fram till Arlovskis mentala sammanbrott satt jag och tjöt mot min polares extremt stora LCD-tv i förhoppning och förvåning. Men det gick ju som det gick med det.

Fedor är fortfarande kungen, men han är inte längre kungen över det stora PRIDE-riket, utan snarare de rykande ruinerna efter det. Det finns ingen tungviktare utanför UFC som kan ge honom en run for his money längre. Med Fedors fysik, dedikation och färdighet har han potential att fortsätta vara kungen av tungvikt väldigt länge.

Arlovski visade dock tydligt vart det är möjligt att slå Fedor. Hans boxning är inte komplett. Man kan argumentera för att argumenten om boxning är bullshit eftersom det här är MMA, men jag köper inte det för en sekund. Fedors framgångsrika och aggressiva stil med snabba, wide punches med mördarinstinkt bakom de i all ära, men en mer teknisk mma-utövare med kyla, kontrol och kraft (Arlovski utan selfdestruct mode) har en ytterst god chans att spöa Fedor. Rampage vs Wand kommer till åtanke, vilket principiellt sett är samma sak. Jag är övertygad om detta och det är ju enkelt att vara när det kommer dröja länge innan vi ser en så bra tungviktare. Men tänk er själva vad en Rampage eller en Rashad eller en GSP skulle göra mot en motståndare med Fedors explosiva och vida stil i deras respektive viktklasser. LHW och WW-Fedor skulle sitta med en ispåse i nyllet och undra vad fan som hände ganska fort.

Men hur ser tungviktslandskapet utanför UFC ut? Inte särskilt lovande om man som jag vill se Fedor spöad.

Josh Barnett

Fördelar: Barnett är en kunnig brottare och submission-utövare med dedikation, fysik, träningspartners och vilja. Fedor har visserligen aldrig blivit submitted i tävling, precis som han inte heller blivit knockad. Men om det är någon fördel Barnett öht har är det på marken och med submissionkunskap.

Nackdel: Fedor är som sagt aggressiv och kraftfull stående. Yvel har inget takedown-skydd i sin arsenal, men det har däremot Fedor, blandat med mycket bra brottning också. Barnett kommer att ha ett helvete att få ner Fedor på marken, och väl där kanske han inte heller kan avsluta trots att han är aktiv i alla positioner.

Paul Buentello

Fördel: Precis som Arlovski så är Buentello en mycket mer samlad och teknisk boxare än Fedor. Kiril Sidelnikov är medveten om detta, som vi såg. Han piskade upp Baby-Fedor som en man som läxar upp ett barn. Det går åtminstonde att föreställa sig en samlad Buentello som boxar till sig tre ronder mot två, och vinner ett decision.

Nackdel: Buentello är ingen groundfighter. Alls. Han har kanske ett utvecklat takedownförsvar, men att undvika att bli nertagen i fem ronder klarar nog ingen. Väl där skulle det sluta snabbt. Dessutom saknar Buentello kanske någon definitiv knockout-kraft, så någon stopp-vinst i en fantasimatch mot Fedor finns inte ens på kartan tyvärr.

Andrei Arlovski rematch

Fördel: Boxning, åter igen. Vi såg att han med teknik, rörlighet och snabbhet fick Fedor att framstå i dålig dager de första minuterna.

Nackdel: Men det var ju det där med hjärnan. Arlovski kan nog inte vara samlad nog för att kunna dra ut en TKO eller rondvinst mot Fedor. Dessutom finns också chansen att det hamnar på marken, och på rygg mot Fedor tror jag att Arlovski skulle gå åt ganska fort också.

Alistair Overeem

Fördel: Om vi nu ponerar att Overeem inte får ihop det med UFC finns här iaf en intressant contender till Fedors WAMMA-titel. Overeem har mycket bra muay-thai och våldsam kraft i alla lemmar. En välriktad spark, krok eller ett knä skulle kunna stava Fedors första KO-förlust. Overeem är heller inte likt många ensidiga fighters helt vilsen när det hamnar på marken.

Nackdel: Min första fråga här är Alistairs cardio. Han har packat på sig monstruöst med muskler de senaste 3 åren och det måste ha påverkat hans conditioning. Han skulle ha kanske två ronder max på sig mot Fedor innan han var slut. Sen skulle han nog, trots att han inte är helt vilsen på marken, också vara ganska avslutad om han hamnade på marken med Fedor, som kan styra och ställa med positioner, ground and pound och snabba submissions där.

The Rest

Vilka har vi kvar då? Det finns Antonio "Junior" Silva från ATT, som har ett bra record och övertygande vinster. Han har dock hamnat i blåsväder med dopingskandaler osv.

Sergei Kharitonov finns nånstans därute, likaså Rothwell och Nelson från IFL. Men de har inte heller vad som krävs riktigt. Jag kan underhålla tanken att Kharitonov skulle ge Fedor problem, men Rothwell eller Nelson ger jag inte mer än the usual "strikers chance".

Sen har vi en mängd tungviktare som faktiskt inte ens är värda att nämna i det här sammanhanget.

Slutsats

Som en väl disponerad rapport kommer också en slutsats när det drar sig mot slutet på analysen, och jag kan väl inte göra mer än att återupprepa vad jag sa i början. Fedor är inte i UFC, och således är Shane Carwin, Brock Lesnar, Frank Mir och Gabe Gonzaga inte aktuella, vilket är förbannat synd. Fedor är kung över resten av världens tungviktare just därför, för att han inte kan mäta sina krafter mot många av världens top 10 tungviktare.

Fedor skulle spöa de också, säger du? Ja men det spelar ingen som helst roll. Mätningsmässigt är han fortfarande avskuren ifrån dessa motståndare och en match kan öht inte hända ännu, och det överskrider på alla sätt och vis Fedors fanbois hävdan om att han skulle köra över Mir och Lesnar. Så länge det inte finns enighet kommer ingen champ vara definitivt bäst. Tungviktsklassens stora splittring gör inte saken bättre. Jag kommer i nästa kapitel också tala om Lätt Tungvikt, där läget är väldigt annorlunda då UFC äger nästan all talang i den divisionen. Men tungvikten är som sagt djupt splittrad, och så länge den är det kommer Fedor inte vara lika mycket champ som han var i PRIDE då Sylvia lök-jabbade Monson i ansiktet i UFC.

Allt handlar enligt mig om läget i det stora hela, världen över, i alla organisationer sammanlagt.

UFC 93:

2009-01-20T04:12:00.001-08:00

Som jag börjat mina typ tre senaste inlägg i den här bloggen så är det med en ursäkt för att jag uppdaterar så förbannat sällan. Men det är digra tider med försenad C-uppsats och nya kurser på universitetet. Dessutom går mycket av tankarna kring MMA direkt till det nya projekt jag smått planerar.

Men så kom UFC 93, och så måste man ju skriva något om man ska kunna kalla sig intresserad och aktiv i bloggvärlden.

Några utav följande funderingar och uttalanden kommer nog vara hutlöst spekulativa och kontroversiella till sin natur, och saknar förstås någon vetenskaplig basis förutom att "I just call's em like I see's em." Dessutom finns det inte så mycket att säga om vissa fights, om man inte vill vara överanalytisk och redundant, men here we go.

Först och främst

vill jag säga att matchen mellan Marc Coleman och Shogun är ett tragikomiskt lågvattenmärke i UFC's historia, och den hårdaste smällen PRIDEs gamla fighterbas behövt ta på länge. Det var visserligen inte allt för länge sedan Kalib Starnes gjorde om oktagonen till ett motionsspår, men det var senaste gången fram tills i söndags som jag blivit förbannad av att se på UFC.

Mark Coleman går inte längre att tala om som någon som är "over the hill". Det begreppet reserverar man till fighters som Chuck Liddell eller Wanderlei Silva. Mark Coleman har nått slutet på den proverbiala kullen och är från toppen inte ens synlig längre, så vad han egentligen gör som co-main event på en UFC-gala kan man bara gissa sig till är för att sälja biljetter.

Samma sak är jag nästan sugen på att säga om Shogun. Han är inte över kullen på samma sätt, utan har bara ramlat baklänges och är för lat för att ta sig upp igen. Han gassade rejält mot Forrest, och jag trodde faktiskt att han skulle ta sig själv på lite större allvar den här gången. Men när jag såg hans armar hänga och hans öppna mun i rond 2 trodde jag fan inte mina ögon. Han hade gassat lika hårt, fast den här gången mot en motståndare han borde kunna ha gjort sig av med i första ronden genom en kristallklar knockout. Men så går det väl när man plötsligt måste lägga designer-steroider och annan doping på hyllan, och stå för all sin framgång själv.

Jo, jag sa det. Det sägs överallt på forum osv också, och jag är väl iaf lite sugen på att tro på det. I Pride, I Japan, har man inte alls likadan kontroll på dopingen. Mark Kerr är väl ett bra exempel, så som han pumpade sig full med smärtstillande medel och god knows what else. Team Hammerhouse slogs i Japan hela gänget, och de är väl kända roidpumpare om något. Kanske är det så att många fighters där var så dominanta just av den anledningen, att det inte var lika hårda kontroller. Det skulle vara en bekväm förklaring för varför Shogun är i patetisk form när han slåss i UFC. Det är helt enkelt för jobbigt för den här strandraggaren att komma igång och träna utan that special something.

Åter igen, en bekväm förklaring, och en ytterst spekulativ sådan utan några bevis. Men det skiter jag i, för jag är så förbannat besviken på att en ung och talangful snubbe som honom just nu hänger på toalettsitsen. Dana White måste ha lyst som en sol när han såg Shoguns usla form och sagt "Feed his ass to Chuck". Chuck är over the hill, men han tar fighting på allvar och är utan tvekan en farlig striker. Om inte Shogun kan samla ihop sig och komma i sitt livs form mot Chuck Liddell så kommer någon dra i spaken och spola ner Shogun i den där toaletten... Och det är fan inte mer än rätt om han inte kan komma i form.

Sen har man snackat om hans knä-problem mot Forrest, och det dras fortfarande upp som en anledning till hans usla form. Men den berättelsen köper jag inte ens på rea. Jag skulle däremot kunna köpa att hans knän är fucked up för att han med hjälp av doping och annat körde sin kropp så hårt i väggen borta i Japan att han helt enkelt är slut när han inte får hjälp av drogerna.

Hörde ni hur han frustande, illa grinande och slutkörd sa att han är tillbaka och är 100% åt Joe Rogan? Ja jag säger då det. Vilken jävla skitmatch, och vilja jävla skitfighters. Om Coleman vill slåss igen ska han göra det mot andra seniorer, men helst lägga av helt och hållet. Shogun behöver självdistans nog för att kunna sluta leva i förnekelse över sin fullkomligt usla UFC-karriär. Han behöver lämna folket runt om sig, managers, tränare och hela gänget och sätta sig på knä framför Extreme Couture eller American Top Teams representanter och be de om hjälp innan hans karriär är helt slut.

Resten av UFC 93:

Det var en helt okej gala förrutom den travesti som utspelade sig som Co-Main Event.

Rich Franklin fick spö, och domaren som gav honom varje rond behöver undersökas och utefter det antingen avskedas eller utbildas i hur man dömmer MMA. Franklin verkade inte våga öppna up riktigt i rädsla för Hendos högerslägga och då slutade det som det gjorde. Lite lustigt att Dan tydligen efter matchen sade att han inte brukar gilla att lägga det i domarens händer, när han ofta har talats om som Decision Dan på flera ställen på nätet. Men han vann iaf, ganska övertygande. Synd för Franklin, men han är kanske inte helt slut som 205 lbs ännu.

Marcus Davis hade fin teknik mot Chris Lytle och det var en relativt underhållande fight, men ändå inte så intensiv som de utlovat. Davis var rädd för Lytles kraft i början av matchen, men när han väl öppnade upp med kombinationer var det vackert att se på. Mark Delagrottes träning har gjort Davis standup till något fascinerande att se på, där teknisk boxning blandas med muay-thai. Lytle verkar bekväm med att kasta rallarsvingar och slåss på sitt väldigt amerikanska sätt, och det är inget fel med det. Han verkar inte ha ambitioner för ett bälte, och om han känner att det räcker att vara en underhållande fighter så varför inte.

Denis Kang är det riktigt synd om. Det gör faktiskt ont i mig att se en så talangfull snubbe åka dit sådär gång på gång. Belcher såg förjävlig ut i sin standup i början och Kang såg väldigt teknisk och bekväm ut med några fina kombinationer som med lite tur kunde ha träffat och avslutat matchen. Men tur är ju inte på Kangs sida, och det var en av anledningarna till varför jag satte pengar på Belcher. Jag trodde dock Belcher med sin utvecklade muay-thai skulle avsluta Kang mot de senare ronderna. Det såg ju mörkt ut till en början med den prognosen, men sen gick det som det gick. Belcher satte dit honom med en tight giljotin, och bankade mig några hundra spänn med det. Jag klagar inte, men fan alltså. Stackars Kang.

Palhares påminner lite om en Paulo Filho fast med bättre BJJ. Hendo gjorde ett bra jobb med att hålla sig undan hans otäcka BJJ-kunskaper men sämre gick det väl för Jeremy Horn. Dominant är ordet, och det ska bli väldigt roligt att se vad Palhares kan göra framöver i UFC.

Boxningens renässans?

2009-01-07T12:10:00.000-08:00

Eftersom det vart inläggstorka och jag inte haft något väldigt vettigt att skriva senaste tiden, så tänkte jag ändå posta en liten summering av en tankegång jag hade härom kvällen.

MMA evolverar väldigt fort. Vi kanske inte lägger märke till det särskilt mycket, men jag tror ändå det händer en del med sporten. Däremot är det kanske inte en rent teknisk evolution jag tänker skriva om nu, utan mera en förskjutning av begrepp i sportens diskurs, som jag själv upplevt (eller kanske inbillar mig uppleva).

För bara en sisådär två eller till och med ett år sedan var det stora ordet "cross-training", och man diskuterade hur fighters som fokuserade mest på en disciplin var påväg ut ur sporten. Det gällde att man var vältränad i BJJ, Muay Thai, Brottning och Boxning.

I guds år 2009 känns det dock som att "cross-training" är ett vedertaget begrepp som alla förutsätter i en MMA-utövare. Han tränar i alla aspekter av sporten, och kanske man inte längre ens behöver dela upp sporten, utan helt enkelt säga att man tränar MMA. Det ena begreppet innebär mer eller mindre det andra.

Men det är alltid någon av aspekterna som är i hetluften, och den senaste tiden har jag verkligen lagt märke till boxningen.

Quinton Jackson använde sig av sin överlägsna boxningsteknik för att lägga ner Wanderlei Silva medvetslös på mattan, och ett antal månader innan det pratade man redan om BJ Penns suveräna boxnings-showcase i matchen där han dominerade Sean Sherk stående. Just nu är också en förändrad och förbättrad Andrei Arlovski påväg till sitt livs match mot Fedor Emelianenko, och Arlovski har växt som mest i sin boxningsteknik. Det var en del nyhetsnotiser när han lärde sig mer om "the sweet science" tillsammans med välkände boxningstränaren Freddie Roach.

Så vad som verkligen pockade på min uppmärksamhet när jag upptäckte att jag noterat de här förändringarna i diskussionen kring MMA, var detta:

Kan det vara så, att boxning som disciplin är och kommer att bli mer viktig att vara speciellt tränad i, när status quo är att alla MMA-fighters är cross-trained? Händerna är ändå det primära och mest använda vapnet när fighten befinner sig i stående position.

Mitt resonemang har ett ganska stort hål dock. Ett övertag för att man är bättre i något är ändå alltid ett övertag, oavsett cross-training eller inte. Är något bättre på BJJ än sin motståndare, så har han ett övertag där osv. Men om man ser till det stora hela, och ser på alla bra fighters som cross-trained, så tror jag man kan föra ett ganska övertygande resonemang om att en fighter på elite-nivå har mer nytta allt som allt av att ha en edge i boxning än att ha en edge i t.ex. BJJ.

Förövrigt så tror jag också att min reaktion på boxningen inom MMA som den är nu är en produkt utav att den aldrig riktigt talats om på samma sätt förrut. Den var lite i skymundan, lite självklar, men också lite dammig och gammal. Men nu är den påväg tillbaka, vilket är själva titeln på mitt inlägg, och jag tror vi kommer att få se två till levande bevis på att boxning är all the fuzz inom MMA nuförtiden när BJ och Arlovski ger sina respektive motståndare ganska stora svårigheter med sin boxningsfärdighet.

Funderingar vid årets slut: UFC 92

2008-12-31T04:35:00.000-08:00

Lite senare än de flesta MMA-sidor kan man tycka, men jag är ingen nyhetsbulletin och har lite annat att göra emellanåt. Men UFC 92 var iaf en av de bästa mma-galorna på väldigt länge. Viktiga vinster för sporten och fighters, och jag lyckades mer än dubbla min hundralapp jag satte in på Betsson, mest tack vare Frank Mir. (För 4x pengarna var det värt att sätta hur mycket som helst egentligen).

Det var ju i huvudsak tre av matcherna i UFC 92 som hela mma-världen väntade på kring den 27:e. Alla testosteronpumpade Wanderlei-fans smackade självsäkert med munnen när The Axe Murderer skulle demolera Rampage för 3:e gången, och jag tror faktiskt att den fighten var den stösta under hela kvällen. TUF 8 avslutades när coach Mir och coah Nogueira tillslut möttes, och hela amerikas favorit Forrest Griffin skulle upp till bevis mot den obesegrade och giftiga Rashad Evans. Kvällen slutade snopet på många sätt.

"Rampage" Jackson vs. Wanderlei Silva

Ja, det finns kanske inte allt för mycket att säga om den här fighten egentligen, utan den är snarare intressant på det sättet den hade effekt på många mma-fans. Efter Quintons psykbryt och vansinnesfärd på motorvägen trodde många att Rampage skulle göra en likadan mental straffrunda som efter hans förluster mot Wand i PRIDE, och jag trodde lite att han skulle göra det också. Finna Gud igen, gå några dåliga decisionmatcher och vara allmänt oinspirerad. Tankesättet att historian kommer att upprepa sigsjälv är väl ganska klassiskt, men det säger också emot att människor ska kunna utvecklas och bryta mönster.

Jacksons fysiska färdigheter har jag aldrig tvekat på. Sen han träffade Juanito Ibarra har hans boxning förbättrats något enormt. Han har bra försvarsteknik och om han hittar sin rythm ordentligt är hans timing skarp som ett rakblad. Den här fighten var bara mental för Rampage. Skulle svårigheterna tynga ner honom igen eller hade han utvecklats och blivit starkare. Svaret kom ganska fort.

Jag är inget stort Wanderlei-fan. Han verkar vara en väldigt trevlig snubbe, och är alltid underhållande, så vad mer kan man kräva? Ja, egentligen inte något mer kanske, och det är väl därför han har så många fans. Jag tror dock många av hans fans är köttskallar som gillar honom för hans brutalitet i ringen, och hela myten kring honom som just yxmördaren. Men ta en titt på hans record. Hans knockoutvinster är många, men man kan om man vill ganska lätt föra argumentet att Silva varit ganska överskattad. Jag vill inte påstå det dock, hans vinster mot Sakuraba och Jacksson är kvalitetsvinster, och han har många fina knockouts på sitt record, men de allra flesta av dessa knockouts är emot japaner vars stand-up skill passat som hand i handske för att bli KTFO'd av Silva. Utöver fighters som Yuki Kondo eller okända namn tidigt i hans karriär så har Wanderlei TKO eller KO-vunnit över följande mer eller mindre kända fighters:

- Mike van Arsdale
- Guy Mezger
- Quinton Jacksson

Det här bevisar ju egentligen inte mycket, men jag vill bara påpeka detta faktum till hans fans som jag nonchalant kategoriserar som "kötthuvuden" (som jag i min naivitet tror kanske läser min blogg). En anledning att han inte kunnat vinna över mycket annat än japaner med dålig standup de senaste 6-7 åren, och samtidigt förlorat mot fighters som Mark Hunt, Ricardo Arona, Cro-Cop, Hendo, Chuck och nu Rampage, tror jag kan vara att han helt enkelt är förutsägbar.

Wanderlei har vunnit massor med framgång på sin stil, och är alltid underhållande, win or loss. Men han har samtidigt alltid kört på samma kort, och jag tror allvarligt talat att det är därför han har börjat förlora den senaste tiden. När man ger järnet med sin aggressiva muay-thai mot någon som har tränat stand-up länge som också har ett kallt huvud, så är risken större att man själv blir knockad. Om Wanderlei haft ett kallt huvud och applicerat en s.k. gameplan mot Rampage tror jag han hade vunnit igen. Hade han hållit sig utanför the pocket och fortsatt sparka mot sin motståndares bräckliga små ben, så hade han utnyttjat Quintons mer eller mindre frånvarande muay-thai färdigheter. I rond två och tre hade Rampages rörlighet varit avsevärt mindre om han fått in några snygga leg-kicks, och då hade kanske hans aggressiva stil kunnat vinna honom matchen. Men nej, Wanderlei var Wanderlei, och tyvärr så förlorade det honom matchen.

Men att Wanderlei är The Axe Murderer är vad som vunnit honom så många fans, och det är långt ifrån bara vinsterna som gör en fighter. Han är en av de största någonsin, faktiskt större än Rampage ur många synvinklar. Han är så satans underhållande. Men allt jag skrivit ovan är ur matchvinnande synpunkt i dagens MMA-klimat, och där är Wanderlei inte helt komplett. Den här matchen var ett möte mellan samma Wanderlei fast med 4 år på nacken och en mycket mer utvecklad Rampage i jämförelse. (Sen kan man kanske argumentera vart den här utvecklingen jag nämner har tagit plats. Wand har nog tränat och lärt sig en hel del sen senast också, men vad som gjorde den här matchen var att Wand helt enkelt blev för ivrig och gick till det han kan bäst; att anfalla hänsynslöst)

Jag vet att det är ett känsligt ämne för många nu, och jag vill inte göra alla Wanderlei-fans arga, men riskerar det nog ändå då Wand har en stor skara rabiata nuthuggers. Om ni som läser detta blir arga så tror jag arrogant nog att det är för att det finns sanning i vad jag säger och ilskan är dold förnekelse, om ni nu inte blir upprörda över att jag slänger alla Wands japanska motståndare lite i samma hög. Men sen är jag också utav den skolan att jag tycker att ifrågasättande och debatt-uppvigling nästan alltid är bra, för att då uppstår en dialog och ett utbyte. Om någon vill försvara Wanderlei och kritisera min grovhuggna och korta analys av hans record så tar jag emot det med öppna armar, för jag påstår inte på något sätt att jag har rätt; jag bara tar tag i en lös tråd jag ser och börjar rycka. Det betyder ju inte att jag löser nån slags härva.

Frank Mir vs. Antonio Rodrigo Nogueira

Den här matchen gick om något ännu mindre som folk hade förväntat sig, och gav befog för det jag har sett i Nogueira i hans senaste 3-4 fights. Många andra har säkert tänkt det också, så det är lika bra att jag bara säger det:

Nogueira börjar påminna om en klassisk "gammal" fighter. Han verkar slö, pratar med blott en ledtråd av sludder och har inte sett alls lika kvick ut ända sedan matcherna mot Barnett i PRIDEs sista dagar. Precis som en mängd gamla boxare, så börjar han visa tecken på samma sorts slitage.

Men jag tar ingenting ifrån Mir. Han var väldigt väldigt imponerande, och har nu för mig blivit en av de mest intressanta heavyweightkillarna i sporten. Jag tycker han betedde sig som lite av ett arsel på TUF8, och gillade honom inte riktigt där, och trodde han skulle bli ägd av Nogueira. Bland det bästa som finns att bevittna som MMA-fan tycker jag är när någon vinner på det här viset och bevisar att alla som tvekade hade fel, med sådan bravur. Han såg otroligt skarp ut och kastade verkligen kombinationer på rätt sätt. Inga one-shots för att sen kliva ut igen, utan snygga och tekniska slagkombinationer. Jag håller nästan aldrig favoriter numera, utan låter alla fighters tala för sig själv. Frank Mir sa åt mig en hel del här, och han förtjänar varenda uns av den här vinsten då han verkligen har jobbat hårt. Jag hoppas verkligen på honom mot Brock, men säger samtidigt och alltid utöver förhoppningarna att bäste man alltid ska vinna. Det var verkligen fallet i den här matchen iaf, då Mir helt enkelt tog matchen ifrån Nogueira med teknisk aggressivitet och målmedvetenhet. Han gav mig också några hundra extra i spelkassan.

Forrest Griffin vs. Rashad Evans

Den här matchen gick däremot precis som jag trodde, bara att Rashad tog lite längre tid på sig. Många trodde att Forrests "scrappy" karaktär och storlek skulle vara motmedlet till Rashads segertåg i UFC, men jag undrar lite om de inser att Rashad spöade en mängd mycket större killar i TUF2 och har sedan dess blivit många gånger bättre på nästan alla aspekter i hans game. Jag tror att Greg Jacksons camp i New Mexico ligger bakom vinsten också, då de alltid kommer in med suveräna gameplans. Forrest styrde matchen först med förväntade legkicks och kombinationer, och Rashad kände efter innan han sedan avslutade övertygande. Jag måste dock säga att jag inte är helt okej med Rashads clownfasoner när han tog sig i skrevet osv, vilket talar om en ganska impulsiv personlighet. Om han kastar ifrån sig sådana saker i stridens hetta så finns det i framtiden också en chans att han gör ännu värre misstag för att han får den där impulsen att slå sig på bröstet och larva sig för att dissa sin motståndare. Jag utbrast själv under den matchen rakt mot skärmen något i stil med "Men fyfan, knocka den där jävla clownen förihelvete!".

Men det är svårt att tippa emot någon som aldrig förlorat, för man kan inte riktigt erinra sig deras svagheter på samma sätt. Efter Jardine-matchen visste man ju att Forrest kan bli knocked out om man träffar bra, så det var så jag såg matchen spela ut och det var så det blev. TKO för Rashad, och ett välförtjänt bälte av både fightern och hans tränare.

Annat:

Förrutom de tre matcherna ovan så har jag dessa korta kommentarer om resten av galan:

Patrick "HD" Barry verkar vara ett ruggigt lovande heavyweight-prospekt. Matchen i sig visade inte mycket, förrutom att norrmannen Dan Evensen inte har ett skit i UFC att göra. Jag skrattade ganska högt när han bara möljböx gick emot Berry för att få nån slags halvtaskig clinch och sen göra... ja... något. Men Berrys teknik syntes iaf, och att han verkar ha väldigt hemska intentioner bakom sin standup. Han tog i HÅRT, och jag ser fram emot att se honom igen.
Cheick Kongo såg ganska vass ut, och hans ground and pound uppvisning i slutet var rent utsagt otäck. Jag vill se Kongo mot vinnaren av Shane Carwin och Gabe Gonzaga, en match vi ska få se i Mars om jag inte minns fel.
Antoni Hardonk såg okej ut, men inte mer. Men jag hoppas han får fortsätta berika tungviktsdivisionen i UFC samtidigt som han utvecklar ett bättre groundgame. Hans legkicks är underhållning nog för att ha kvar honom.

Affliction: Day of Reckoning

2008-12-22T06:00:00.000-08:00

Ja, det har varit lite inläggstorka ett tag, mest för att det inte händer så mycket i MMA-världen. Snart har vi UFC 92 följt av K-1 Dynamite!! och Sengoku No Ran 2008. De senaste två kommer jag nog inte mer än titta på, men UFC 92 blir ju högintressant och kommer nog på ett eller annat sätt göra stora nyheter.

Men personligen längtar jag till om en månad ungefär, den 24:e Januari. Jag uppskattar UFC väldigt mycket, men det finns många bra fighters utanför Zuffas kontraktsfolder och på Afflictions nästa gala kommer vi få se ett flertal av dessa.

Som alla vet så kommer Fedor Emelianenko att försvara sitt WAMMA-bälte mot Andrei Arlovski. Det här med WAMMA känns ju ganska inkonsekvent, och det är iofs lite lustigt att Fedors skalp känns mycket viktigare än bältet. Jag skulle säga att bältet öht inte spelar någon roll i det här fallet. Det är en ganska unik situation där bältet är fullkomligt underordnat fightern som äger det. Om Arlovski vinner är WAMMA-titeln något väldigt få kommer att ens tänka på.

Nåja. Här följer en kort analys av varje fight jag personligen finner intressant, med mina förutsägelser inkluderat.

Fedor Emelianenko vs. Andrei Arlovski

Det är som vanligt när det nalkas Fedor-fight, att alla drar Chuck Norris liknande skämt och gör avgud av Fedor. Om jag vart en casual MMA-bloggare med typisk jargong hade den här analysen t.ex. innehållet ett ord, vilket förstås skulle varit "Fedor", and thats it. Men jag låter bli, för att ingen är oslagbar. Många hjältedyrkande Fedorfans kände säkert en klump i magen när de hörde att han fått pinne i en Sambo-match. Jag höjde kanske ett ögonbryn i ett "det var som fan", men det var föga förvånande. Ju längre det går så känns det som att det blir större chans att en legend som Fedor kommer få spö.

Jag tror på Arlovskis chanser om han håller fighten stående och cirkulerar och helt enkelt boxas bättre än Fedor. Sen kan man lägga till att Arlovski aldrig blivit submittad, och nog kan en hel del av Fedors sambo-tricks.

Men om det är någon som ska submitta Andrei Arlovski så är det Fedor, eftersom vi inte lär få se en match mot Nogueira på ett tag. Sen ser jag också Andrei som lite vekare mentalt. Han har känts lite harig ända sedan Sylvia tog hand om honom. Den explosivitet och aggressivitet jag minns från tidigare UFC har inte varit där. Fedors rykte kan ta sig in under hans skinn, och om Fedor tar kontrollen snabbt i matchen som mot Sylvia, så tror jag inte mycket på Arlovski. Fedor kan vinna på alla sätt, men jag tror bara Arlovski har ett, och det är ett decision efter en mestadels stående match, eller rent av en punchers chance med en stjärnsmäll som knockar Fedor.

Här blir det lite av en chansning, men jag tror att Fedor vinner via submission sent i matchen.

Josh Barnett vs. Gilbert Yvel

Jaha, Gilbert Yvel är tillbaka alltså. Det blev en lite uppståndelse kring detta pga killens seriösa problem med att kontrollera sin aggressivitet. Han har knockat domare och petat ögon en hel del, och verkar inte vara en särskilt sympatisk eller för den delen klipsk man.

Det här är en ganska klassisk matchup som man oftast vet hur den slutar. Barnett är en väldigt bra MMA-fighter. Han är välrundad och kan ta matchen vart den nu än hamnar. Men vi vet också att han är flera solår framför Yvel när det kommer till marken, och där kommer vi nog se matchen hamna rätt fort. Som sagt, klassisk matchup lär föda klassiska gameplans. Yvel kommer försöka knocka Barnett, och Barnett kommer försöka ta ner Yvel och submitta honom.

Jag tror inte att Barnett kommer go Ken Shamrock och vilja stå för att bevisa sig själv. Han kommer att ganska lätt ta ner Yvel och förmodligen jobba fram en kimura från sidemount, precis som mot Alex E. och Mark Hunt. Yvels ända chans är knocken, och händer det så händer det. Men jag tror inte det. Barnett via submission, första ronden.

Vitor Belfort vs. Matt Lindland

Det här är en ganska typisk sådan match som jag inte känner mig så intresserad av. Både Belfort och Lindland är over the hill och inte på något sätt aktuella för en top 10 lista. Detta behöver förstås inte betyda att sådana fighters behöver vara tråkiga. Många utav UFC's mest underhållande fights kommer i deras undercard ifrån obeprövade snubbar. Men Belfort och Lindland känns för sega för att underhålla.

Troligtvis kommer Matt Lindland att ta fighten till marken efter lite sloppy exchanges stående. Om jag går på magkänslan så säger den mig att fighten inte kommer att vara särskilt rolig att titta på. Lindland tar hem ett decision om inte Belfort vinner på knock.

Renato "Babalu" Sobral vs. Thierry Rameau Sokoudjou

Som bekant så skulle Babalu egentligen gått en match mot Matt Lindland på denna gala, men planerna blev förstås ändrade. Tror det var tur för Lindland, för Babalu har gått bra den senaste tiden och hade nog submittat den gamle Team Quest medlemmen. Men Babalu får istället ta sig an en annan Team Quest medlem i Sokoudjou.

De senaste gångerna man sett Sokodjou slåss har det varit flashigt och hoppigt stand-up spel från hans sida. Explosivt och snabbt men inte särskilt effektivt. Men jag tror lite att det kan vara hans väg till vinst mot Babalu, som fler än en gång fått smaka efter att vind för våg kastat sig in i våldsamma exchanges med bättre boxare än honom.

Som i min tidigare analys av Babalu som ni kan läsa nedanför, så tror jag att det bara handlar om Babalus dagsform. Kommer han med en rejäl gameplan tror jag att det kan gå hans väg, men är han jumpy och pumped up för fighten så tror jag att han kommer göra ett misstag mot Sokoudjou.

Det är en svår fight att gissa den här, men jag tror Babalus senaste vinster kommer ge honom bra vind i seglen för den här, och han kommer att skicka Sokodjou till la-la land sent i matchen med något slags bloodchoke. Armtriangel kanske. Eller en fin Brabo-choke om jag får göra en request.

Chris Horodecki vs. Dan Lauzon

Chris är den jag sett mest av här, helt klart. Dan Lauzon har haft goda framgångar i bl.a. WCF organizationen och avslutat alla sina fights där innan domslut blivit aktuellt. Men kort och gott så tror jag att Horodecki är för bra för honom, och att hans självförtroende ifrån de mindre galorna kommer att resultera i en KTFO-förlust för honom.

Chris Horodecki via en hightlight-reel knockout någonstans efter första ronden.

Paul Buentello vs. Kiril Sidelnikov

Kiril Sidelnikov är den fighter som kallas för Baby Fedor, och det säger väl en hel del om en fighter. Sen om det är hype eller inte återstår att se, men den här unga ryssens record är väl inte fullt så övertygande på 5-2-0. Han har dock alla sina fem vinster på knockout eller TKO, vilket talar om att han iaf har en hyffsad chans mot en slugger som Buentello.

Jag tror att det är lite nerver för Sidelnikov att komma till en stor gala i USA. Buentello är en riktigt rutinerad standup fighter, och jag tror att den stora galan och Buentellos rutin blir för mycket för ynglingen. Buentello via TKO i senare skedet av matchen. Kanske ett decision.

Antonio Rogerio Nogueira vs. Vladimir Matyushenko

Detta är en fight jag personligen tycker borde ersätta Lindland och Belforts fight på deras main card. Men istället går den här på HDNet-sändningen och inte pay-per-view. Det är lite synd, för både Lil'Nog och Vladi är två fighters som jag tycker är mycket mer intressanta än Lindland/Belfort. Vladi har fortfarande LHW bältet ifrån det defunkta IFL och har sedan sin förlust mot Andrei Arlovski på UFC 44 rackat upp en vinst-streak på åtta fights. Detta har varit i IFL mot fighters som man kanske inte sätter där längst upp i talangträdet, men det har ändå varit åtta vinster i rad, varav bara två via decision.

Rogerio Nogueira är däremot a different kind of beast, så att säga. Efter att ha tränat med Brazilian Top Team är han nu hos storebror Rodrigo på "Team Nogueira" med t.ex. Anderson Silva och Junior Dos Santos som släkte lyset för Fabricio Werdum för ett tag sedan. Han är en otroligt välavrundad fighter med seriösa skills både på marken och stående, och jag tror att han kommer vara för mycket för Matyushenko den här gången. För de har slagits en gång förrut, och då tog Vladi hem ett decision. Men Rogerio har utvecklats på de 6 år som gått, och han vinner ganska ledigt ett decision tror jag.

The Ultimate Fighter: Kontrovers

2008-12-17T02:48:00.000-08:00

Förrutom att presentera fighters till UFC så skapar defenitivt The Ultimate Fighter debatt. Detta är en debatt som jag tycker stärker mitt tidigare inlägg om såpans position som just ett TV-program som vill ha ratings.

Frank Mir lägger på sitt bästa serious-face och ger ett smått insiktsfullt inlägg om kontroversen kring Junie Brownings fasoner i huset:

Watch EXCLUSIVE! FRANK MIR REVEALS THE TRUTH ABOUT JUNIE BROWNING & TUF 8 on RawVegas.tv

Okej Frank, fair enough. Man måste kanske rentav vara mentalt stabil och svinseriös för att kunna vara en fighter på din nivå, vi förstår. Din retorik är oklanderligt mans-manlig och amerikansk.

Men visst. Han berättar ju precis hur det är. Man måste tänka på att det är en väldigt uppenbar konstruktion, hela huset och hela programformatet. Det finns alkohol bara av en anledning: tittarsiffror. Junie fick stanna efter sina utbrott av endast en anledning: tittarsiffror.

Träningslokaler med bra utrustning och suverän coaching är något som är väldigt bra för alla som kommer med i såpan, medans huset de bor i är en slags kaotisk, bräcklig och hal teaterscen där du kan bli kändis om du vill det illa nog, men förmodligen inte leder till mer än att du på ett eller annat sätt kommer dratta på arslet och ge sådana tittare som gillar Idol-audition-humor ett gott skratt. Själv tycker jag att hela det konstruerade mänskliga dramat med såpa-hus boende och sprittillförsel är fullkomlig hästskit.

Här och var på nätet så har folk ställt sig frågan vad detta gör för sporten. Bill O'Reily och annat extremist-slödder får ju god vind i seglen av att se det outbildade husvagnspacket de ser i Junie gå bananas och kasta glas. Han ger en god stereotyp för sportens motståndare att vifta runt med. Personligen förstår jag knappt att det finns kontrovers om MMA fortfarande, och hoppas naivt att alla ska ha en liberal och utbildad syn på det hela. Men vi lever fortfarande i en tid då 50, 60 och 70-talisterna är vid makten, vilket innebär ett paradigm där tom boxning känns våldsamt (vilket är oändligt ironiskt med tanke på att det faktiskt är många gånger om farligare än MMA). Men med ekonomisk statistik bakom sig kommer nog inte stofilhögern hota MMA även om de kan peka på Junie Browning och säga att UFC är en arena för barbarer och sociopater att slåss i. Fortfarande kanske naiv, så tror jag att det inte spelar någon jävla roll över huvud taget, och att människor som Bill O'Reily efter sina hysteriska utfall kan få en liten nedlåtande klapp på kinden istället för gehör.

Ärligt talat så tror jag att debatten om sportens våldsamhet och legitimitet är förbi. Den tillhörde debatten kring UFC 1 och flygande sumo-tänder. Så därför tror jag inte att kontroversen är så farlig ändå, utan att vi som vanligt bara behöver distansiera oss lite och ta en sansad titt på saker och ting. Det är bara en jävla dokusåpa. Folk knullar och pissar och spyr i TV i hundratals andra dokusåpor och det är skandal hit och chock dit, upp och ner på löpsedlarna. Att en bi-polär / borderline drabbad redneck kastar ett glas i TV skulle kanske varit dåligt för sporten för 10 år sedan, men nu är det inte mer än en axelryckning i min mening.

The Ultimate Fighter: Analys

2008-12-17T01:52:00.000-08:00

Förra helgen avgjordes säsong 8 utav The Ultimate Fighter; Ryan Bader och Efrain Escudero tog hem varsin trofé och varsitt kontrakt. Vad jag själv tar med mig och får från den här säsongen av denna såpa är en fråga jag ställt mig själv mer och mer för varje säsong som går.

Det första och främsta jag känner efter att ha avslutat den åttonde säsongen är insikten att programmet verkligen inte är annat än de här killarnas väg in i UFC, men att auran kring de tävlande och vinnarna motsäger sig detta. De är ju på TV och blir i effekt kändisar, och det kan vara svårt att hålla isär epiteten ibland. Om man är en fighter och är en kändis, då är man väl en bra fighter? Svaret är tvådelat. Ja, man är tydligen bra nog för att vinna tävlingen mot de andra snubbarna i huset, men nej, man är defenitivt inte bra nog att räknas som en bra UFC fighter. Inte ännu iaf.

Många gånger känns det lite märkligt att de här nu kända ansiktena egentligen bara vann en chans på att bli känd "på riktigt". Det är viktigt att tänka på att deras egentliga chans inte börjar förens efter finalen, och att det kändisskap de har nu kanske räcker till någon lokal reklam-kampanj för en sportaffär som bäst.

Just efter den här säsongen känner jag mig tveksam till bägges chanser. Ryan Bader visade sig dock inte vara helt endimensionell när han sänkte Vinicius Magalhaes med en högerkrok, men det bevisade ändå inte mycket mera än att han har vad som krävs för att just vinna TUF säsong 8. Efrain Escudero visade att han kan brottas väldigt bra och kontrollera en fight, vilket också är en bra merit för en färsk fighter. 155lbs divisionen är å andra sidan sprängfylld med talang, vilket gör att Escudero ändå kommer att börja långt ner i botten på stegen. Det samma gäller Bader.

Okej, det är väl lite självklart det jag skriver nu. Vad som egentligen är intressant med TUF är ju att vi nu ska få se vem som egentligen kommer att skina i oktagonen som den nästa stigande stjärnan. Jag kan nästan gå i god för att det inte är varken Escudero eller Bader, iaf inte än på ett väldigt långt tag. Krzysztof Soszynski kommer nog gå bättre, och det finns en risk att Junie Allen Browning går bättre än Escudero också.

I huvudsak tror jag att just kontraktet och trofén inte betyder ett jävla skit, medans att man fått vara med och profilera sig som en intressant fighter i nationell television är det som verkligen väger något. Halvmessyrer som Shane Primm eller rent av pinsamma fighters som Jules Bruchez drar nog nytta av det också när de ska slåss om LXFFC-bältet eller liknande (Louisiana XtremE Fight-Fighting Championship). Amir Sadollah är en amatör med enormt fighterhjärta som lyckades vinna säsong 7, men har inte gått en fight sen dess. Istället har tuffingen Matt Brown fått visa sig på styva linan flera gånger och klarat sig ganska så bra med det. Säsong 6 blev veteranan Mac Danzigs väg in i UFC, men efter en förlust mot Clay Guida verkar hans aktier ha fallit ganska lågt. Ben Saunders har istället varit den som jag upplevt har fått slåss mest, om än på UFC's undercards. Detta är händelser efter de senaste tre säsongerna, vilket inte är så länge sen egentligen.

Längre bak så har säsongernas vinnare och de andra deltagarna nått samma nivå av kändisskap som fighters. När Joe Stevenson blev stekt av Kenny Florian var The Ultimate Fighter-stämpeln bara något som vällde ut över Mike Goldbergs fuktiga säljar-läppar bara för att hålla undan tystnaden; inte mer än värdelös trivia, precis som det kommer vara när Goldberg tuggar på om samma faktum när Rashad tar bältet ifrån Forrest (thats a prediction, folks!) om lite mindre än två veckor. Jag tror inte det finns många som sitter och far med logik om att säsong två var bättre än säsong 1 bara för att Rashad vinner; det är två fullfjädrade UFC-fighters det handlar om. Såpan har slutat betyda något över huvud taget.

Ändå envisas man om att prata om och göra särart på TUF-killar och "vanliga" fighters.

Den enda skilnaden är att de vart i TV, och att hela den media-kultism som är infräst i människans hjärna gör att de tror att TUF-vinnare är bättre än vad de egentligen är.

Thiago Silva vs Lyoto Machida

2008-12-08T07:42:00.000-08:00

Efter ca en veckas idétorka och med annat på talriken än MMA, så läste jag i morse en artikel på Sherdog.com om en kommande väldigt intressant match.

De båda brasilianerna har jämna records utan förluster på 13-0 vardera, men är förutom detta i min mening väldigt olika fighters. Jag ska ta en liten titt på deras records och jämföra de båda genom lite olika perspektiv.

Thiago Silva är en aggresiv muay-thai fighter med bakgrund i det välkända Chute Boxe Academy, och kommer in i fighten med bara en av sina 13 vinster via decision, därav resten nästan bara är TKO, vilket talar om för oss ganska mycket om hans fightingstil. Däremot har han inte några namnkunniga skalper i sin samling av vinster. Houston Alexander, Tomasz Drwal och James Irvin är de jag själv känner till, förrutom Antonio Mendez som han senast slogs mot (som jag bara minns för att han slogs mot just Silva). Kanske inte "the cream of the crop" som man säger. Houston Alexander är tveksam som bäst, trots hans imponerande behandlingar av Keith Jardine och Alessio Sakara. James Irvin skulle jag säga samma sak om, trots en del bra vinster från dennes sida.

Lyoto Machida däremot, med sina 13-0, har enligt många en troféhylla värd sitt namn, men jag är inte helt säker på kvalitén ändå. Hans senaste fem vinster är över fem fighters de flesta som ser UFC känner till, men jag skulle bara säga att två av de är kvalitetsvinster; Sokoudjou och Tito Ortiz (Hans armtriangel mot Soko var vacker). Sen har han decisionvinster över David Heath, Kazuhiro Nakamura och Sam Hoger (fortfarande i sin UFC karriär). Decisionvinster är ju som vi vet också vad som utmärker Machidas stil, något han får ta oförskämt mycket skit för på internet, främst från adrenalinpumpade köttskallar som vill se rallarsvingar och blodbad. Han är en väldigt svår fighter att ha att göra med, då han helst plockar poäng och utmanövrerar sin motståndare med minimal risk. Många fighters gör på det här viset och slåss för att inte förlora istället för att vinna. Jag tror Machida är den enda som slåss på det här sättet för att vinna, vilket är den stora skilnaden. Där avvaktande fighters ofta förlorar, så vinner Lyoto poängräkningarna med råge.

När de här två nu möts på UFC 94 kommer två vinst-tekniker prövas mot varandra, och jag tror det blir ett stort test för båda fighters. Sett ifrån ett Machida-perspektiv så vill och tror nog hans fans att han kommer undvika och utmanövrera Silva och vinna lätt, medans de som avskyr honom hoppas att han förlorar för att han är så tråkig. Vad jag tycker är av största vikt här är att Lyoto aldrig tidigare mött en så aggresiv fighter.

Ur ett Thiago Silva-perspektiv så tror nog många av hans fans (ja, fans har han nog trots att han är långt ifrån en superstar. Känner iaf till ett fans i Karlstad!) att han kommer att vara för framåt och för brutal och säker i sin standup för att Machida ska kunna undvika honom i tre ronder. Men det är väl just det. Thiago har inte heller mött någon med Machidas skicklighet.

I intervjun länkad ovan säger Silva att hans plan är att jaga honom i tre ronder och vara aggresiv. Han är säker på att hans väldigt fina muay-thai färdighet och aggresivitet kommer att vara nog för att spräcka myten om Machidas osårbarhet. Men jag vet inte riktigt jag...

Jag ser defenitivt fighten gå som Silva säger i den mån att han kommer att jaga Machida i tre ronder. Vi vet hur de båda slåss, och kan med ganska stor säkerhet dra slutsatsen att Machida kommer backa medans Silva kommer efter. Den stora avgörande punkten tror jag kommer vara hurvida Machida lyckas frustrera Thiago tillräckligt eller inte. Silva påpekar i intervjun själv att det kommer bli en psykologisk fight mer än fysisk, och där är han insiktsfull. Frågan är om han tillslut kommer att göra ett frustrerat misstag in i de senare ronderna, och ge Machida den chans han behöver för att kunna kapitalisera. Om Thiago tappar tålamodet kan fighten ta slut snabbt. Jag tvekar inte att påstå att Machidas counterpunching-skills kanske är de bästa i världen.

Däremot vill jag inte säga att Machida borde spela in i Thiagos gameplan. Jag tror att den sansade och kalkylerande killen som Machida är kommer att utilisera plötsliga takedowns och markarbete. Han vet att Silva kanske är den bästa striker han mött, och kommer nog agera därefter. Jag har inga tvivel om hans brottningsfärdigheter. Hans takedown på Tito Ortiz i första ronden (om jag minns rätt) var en riktig pärla, och väl nere tror jag att Machida kan kontrollera Thiago och kanske tom rycka ut en arm och vinna via submission.

Men som sagt. Det är ett nytt och spännande test för både Thiago och Lyoto. Om Thiago kan hålla trycket uppe och undvika vad nu Machida drar ut ur rock-ärmen tror jag absolut att han har vad som krävs för att vinna då även jag tror att en aggresiv striker är den sämsta matchningen för Machida. Men samtidigt tvivlar jag lite på om Thiago är just bra nog. Machidas arsenal av manövrar, snabbhet och versatilitet är nog för att ge vilken fighter som helst magsår.

Det är fan svårt att säga. Efter att ha tänkt efter ett bra tag skulle jag nog säga att Machida har en 60-65% chans att vinna. Mer får han absolut inte.

Jag vill nog också helst att Machida vinner, för om han förlorar tror jag att chanserna är stora att UFC annulerar hans kontrakt eftersom han är så "tråkig". En förlust är oftast vad som räcker om man inte är populär hos publiken. Däremot borde en vinst betyda en chans på titeln i min mening, men iofs lite beroende på vinstens kvalitet. Machida är lite som Brock Lesnar på det sättet att han ger de flesta fighters en unik utmaning, som jag personligen tror bara de absolut bästa kan ta sig förbi.

En förlust för Thiago skulle nog bara betyda just en förlust. UFC har alltid nytta för en aggresiv muay-thai utövare som honom, men han skulle nog behöva minst tre vinster igen för att ta sig upp till main-card status igen. Han är en av de många begåvade och underskattade killarna i UFC som skulle göra sig väldigt intressanta som bältes-contenders. En vinst skulle dock äntligen ge honom contender-status och större lönecheckar. Att vinna över Machida är inte en liten bragd, och det finns en mängd kända fighters jag verkligen skulle vilja se Thiago få en chans mot.

Bägge behöver verkligen en vinst, och bägge förtjänar det. Personligen ser jag nästan fram emot den här fighten mer än de många stora som vi kommer få se framöver. Där är det nästan bara superstars mot superstars som egentligen inte har så mycket att förlora, medans detta är en "make or break" fight för två väldigt intressanta fighters.

Så må bäste man vinna. Som någon som älskar sporten så kan jag bara vinna ändå.

Superfights?

2008-11-29T01:23:00.001-08:00

Det går inte att förneka det. Sport, precis som nästan allting annat i världen, handlar huvudsakligen om en sak.

Pengar.

Inom våran kära sport MMA handlar det också om pengar. Dana Whites självgoda och smått maniska leende är enligt mig troligen baserat på att han är avskyvärt rik i kombination med att han är ett prakt-arsel. Pengar har också den klassiska "mycket vill ha mera" effekten på många människor, och till en viss mån kanske det här inlägget handlar om detta.

Zuffa LLC driver företaget UFC för att göra profit, men de bedriver också en sport som legetimeras utav statens kommisioner, vilket ger sporten ett sken av att vara legitim. Statiska viktklasser, läkare, dopingkontroller och allt annat gör att sporten känns på riktigt. Visst ger Joe "Daddy" Stevensons fullkomligt nerblodade och gråtande ansikte också en viss aura utav "herrejävlar" till sporten, men jag ser huvudsakligen allting utanför ringen som det mest definierande.

Men nog om det. Vad jag försöker komma till är hur viktklasserna behandlas i förmån för pengarna. I en artikel på MMAweekly talas det om den kommande superfighten mellan BJ Penn och Georges St:Pierre, och vad utkomsten av denna fight skulle innebära för respektiver fighter.

Om BJ skulle segra, säger de att han kommer att förväntas försvara bägge titlarna, medans om GSP skulle vinna, så talas det om en ännu större superfight mellan han själv och Anderson Silva. "We give the fans what they want" är nog svaret Dana White skulle ge på frågan, men då talar han också (ursäkta följande grova generalisering) om Duane Huffington, 27 år, misslyckad quarterback i Ohio State och numera lageransvarig på svärfarsans elektronikfirma, vars MMA-värld innehåller ungefär 10 fighters, men till mycket större del består av prospektet att få dricka öl, skrika och vara allmänt amerikansk medans två okända killar ger varandra spö in the octagon.

Detta är iaf vad jag tror stora delar av UFCs fanbase består av, och att catera till de kan jag förstå är intressant, då det finns en massa pengar i deras fickor som väntar att brännas på nästa stora UFC-hype. Men hur intressant är det egentligen att se GSP slåss mot Anderson Silva?

Jag tycker inte det är ens nära lika intressant som att se de försvara sina bälten i respektive viktklasser. Jag tycker det är orättvist (its a cruel world, ja ja) mot resten av lättviktarna, welterviktarna och mellanviktarna att på det här viset sätta bältet utanför deras räckhåll under en så pass lång tid genom att skicka runt sina all-star champs mellan olika viktklasser för att slåss mot the best of the best. (Jag tror förövrigt att BJ medvetet gav sig efter GSP för att han inte känner sig bekväm med att försvara bätet, utan hellre attackerar).

Att göra matcher mellan de allra bästa är inte helt oproblematisk i min mening. För det första så förutsätter tankesättet bakom att det på något sätt ska gå att determinera vem som är den bästa fightern i hela världen; det ligger liksom ett en oflexibel idé bakom det hela som tillslut skulle hamna i en "tough-man competition" liknande anda. Den bästa fightern är fysiologiskt sätt den större fightern. Även om GSP skulle slå Anderson Silva på något vis, så skulle Fedor Emelianenko eller Josh Barnett med största sannolikhet fullkomligt dräpa lille GSP i en öppen viktklass. Så där har vi egentligen redan svaret vem som är bäst. Tungviktarna vinner nästan alltid över den lilla killen (jag minns i mjugg hur Minowa-man blev livershottad av Cro-Cop, en match som visar att det finns freakshow-fights med sådana som Zuluziño, och sen massiva missmatches som inte ens bör hända).

Så det ter sig lite menlöst. Vi kan efter alla superfights kanske säga att GSP är den bästa fightern mellan 170 och 185 lbs, men säg mig, vad gör det för skillnad för sporten? Superfights är BARA till för att göra enorma summor pengar ifrån hype, men ändå är retoriken som figurerar den om att bestämma vem som är bäst i världen "pound for pound". Jag tycker det är svinlarvigt att fråga sig vem som skulle vara bäst om alla vägde lika mycket, när man istället kan njuta av en pluralism av fighters i världklass som är dominanta på sitt sätt i sin viktklass. De kommer aldrig väga lika mycket, för det finns större och så finns det mindre människor, det finns ingen universialistisk idealfighter.

Därför tycker jag också de ska fortsätta försöka vara dominanta i sin viktklass istället. Det är helt okej att spela Champions League i fotboll, men det är annorlunda inom kampsport.

Jag säger dock inte att det är vansinnigt att GSP ska slåss mot Anderson Silva rent storleksmässigt. Jag bara kritiserar tankegångarna och retoriken bakom, medans det egentligen bara handlar om en sensationalism som egentligen inte gagnar sportens rankingsystem; eller position som seriös sport för den delen.

Med detta sagt, så kommer jag precis som alla andra titta på spektaklet, men inte för att jag är ett MMA-fan, utan för att jag tycker det kan va värt att se på ändå ur ett underhållningsperspektiv.

Babalu i fokus

2008-11-24T13:59:00.000-08:00

En för tillfället högintressant fighter i lätt tungvikt är Renato "Babalu" Sobral. Den kontroversielle brasilianen ter sig ganska märklig för mig på många sätt, och jag tycker verkligen om honom då han är allt annat än stöpt i den typiske MMA-fighterns form.

För det första så är han väldigt inkonsistent och har väldigt olika dagsformer, för att inte säga ett svajande mentalt läge. Han har utan någon tvekan verktygen för att vara en champ. Senast för några dagar sen tog han LHW-bältet i Strikeforce mot Bobby Southworth, och på 31-7 har han mer än ett hyggligt record med många vinster i rad, däribland vinster över många solida fighters med Shogun Rua som höjdpunkt. Men han har samtidigt tendensen att verkligen få en härdsmälta och förlora på spektakulära manér (Chuck backar och är defensiv?! GO FOR THE KILL!) eller bli sparkad ur UFC efter att ha hållt i ett chokehold i åtskilliga sekunder efter att domaren klivit in och försökt stoppa fighten. Men mentala hickningar åsido så har han också en riktig fighters själ. Han har tagit dessa motgångar och hårda förluster, men ständigt kommit tillbaka.

Han är en rebell och outsider, och man behöver kanske inte gilla honom just därför, men det gör ju honom iaf väldigt intressant.

Så nu är han iaf i hetluften efter att ha öppnat upp pannan på Southworth med en armbåge och vunnit bältet i Strikeforce. I ett nyhetsinlägg på MMA Weekly säger Babalu att han fortfarande vill möta Tito Ortiz, och eventuellt försvara bältet mot honom Strikeforce då. Uppenbart är ju att en fight mot en av MMA-världens absolut största superstars skulle gagna honom finansiellt oavsett hur det går, men hur gillar man hans chanser mot Tito egentligen?

Jag vet inte. Jag är alltid lite tveksam till Tito. Han är så förbannat kär i sig själv och av det man ser av honom i media så ser det ut som att han hellre vill vara just superstar än en fighter. Och de senaste åren har han ju knappast uträttat något värt bragdmedaljen. Efter att 2003 ha blivit pummlad av Randy Couture rond ut och rond in och i följande fight 2004 fått på käften av Chuck Liddell har Tito vunnit decisions över Patric Côté (visst skriver man så?) Vitor Belfort och ett tveksamt decision över Forrest Griffin. Två vinster över Ken Shamrock följde, men det vet vi ju allihopa hur imponerande det är.

Men Tito är inte helt ofarlig. Han var nära att dra ut mattan under fötterna på fenomenet Lyoto Machida i deras match med ett väldigt överraskande och "slick" submissionförsök, och han är ju onekligen alltid i god form och har förmågan att kontrollera på marken. Förrutom det han han ett ganska hårt huvud och har bara blivit submittad en enda gång, och det var som en ung parvel mot Guy Mezger på UFC 13.

Sen har vi då Babalus psyke. Man har ingen aning om vem som dyker upp i fighten, om det är den väl förberedde och tuffe Babalu, eller om det är härdsmältan som spökar igen. Jag tror riskerna finns att Babalu dukar under för trycket av en så högprofilerad fight. Om detta sker så ser jag Tito vinna på stoppage via ground and pound i kanske 4:e ronden. Men om Sobral har en bra dag så kanske han drar ut ett decision, eller på en väldigt bra dag tom fångar Tito i någon form av submission.

Utöver detta så är han schemalagd att ta sig an Matt Lindland i Afflictions nästa event, i vilken jag ser honom ha en större chans än han skulle ha mot Tito. Lindland är mindre, men han har också bra brottning likt Tito. Babalu har dock en bra streak med sitt record och har nog självförtroende nog att sätta dit Lindland i ett submission i de senare ronderna, men jag ser hellre inte förbi Lindland som nog skulle kunna ta det på decision. Stående kan det gå lite hur som helst, så den med förmågan att få sin vilja fram på marken är den som tar hem detta.

Alistair Overeem

2008-11-24T06:15:00.000-08:00

Ända sedan Dreamstage Entertainment sålde PRIDE till Zuffa och UFC så har många väldigt bra fighters fått mycket mindre publicitet och intressanta fights, vilket egentligen säger sig självt med tanke på den rådande UFC hegemonin, något som är värt att diskutera i sig självt. Alla andra promotions; Strikeforce, Dream, EliteXC, IFL osv som figurerar och har figurerat har ju självfallet gett oss intressanta och i vissa fall högprofilerade fights som rört om i vissa skikt av sportens hierarkier, men jag tror inte att någon ifrågasätter eller ställer sig emot faktumet att UFC och deras fighters är "the big league" och att det är i det största forument vi vill se de största fighterna och atleterna.

Alistair Overeem är i min mening en av de mest intressanta tungviktarna utanför UFC och förlorade senast mot Sergei Kharitonov för nästan exakt ett år sedan. Sedan dess har han tagit Strikeforces tungviktstitel och imponerat med vinster i Dream 4 och 5. Han tillhör, i enhet med att vara holländare, eliten som kickboxare och muay-thai fighter inom MMA och har visat kompetens även när det kommer till marken.

Just nu är han i hetluften inför den ryktade rematchen med Mirko "Cro Cop" Filipovic. Förra gången slutade det med en no contest efter att flera knän träffat på fel ställe på Cro Cop. Det var tydligt att knäna träffade skrevet och en NC var i sin ordning, helt klart. Overeem har dock låtit munnen gå en hel del och säger bland annat att han inte tänker knäa mot kroppen i deras nästa möte, så att Cro Cop inte har en chans att fega ur igen. Detta kan förstås låta väldigt respektlöst och osportsligt, då knäna uppenbart skadade Cro Cop utanför sportens regler, men jag förstår precis varför Overeem gör såhär.

Alistair vill mer än något annat att matchen ska hända, och i sina grovhuggna förolämpningar ser jag ett försök att reta upp Cro Cop och få honom att skriva på kontraktet. Jag tror mer eller mindre att han försöker spela på den lilla mängd fighter och den stolthet som Mirko har kvar, så att det kan bli en fight till, för att Alistair vill skicka Cro Cop ut ur ringen och ut ur sporten som fighter helt och hållet.

Han vet att han kan (fram tills de olagliga knäna var matchen uppenbart helt ensidig och Overeem slog och sparkade som han ville) och han vet att en dominant vinst över någon som Cro Cop kommer ge honom en god skjuts i karriären, så det är inte särskilt märkligt att det är just Cro Cop han vill ha, för jag tror att han vittrar blod ganska starkt. Mirko är en dalande stjärna, och personligen ser jag honom som helt förbi och utgången. Overeem vill solidifiera Cro Cops pension samtidigt som han ger sig själv en högprofilierad vinst.

Så jag hoppas bara att Cro Cop nappar på förolämpningarna och skriver ett kontrakt. Han har verkligen inget att förlora, förrutom att det nog kommer att göra ganska ont igen, vilket i sig kanske är skäl nog att inte ta fighten om man blivit så harig som jag tycker Mirko har sett ut sedan Gonzaga gjorde highlight-reel av hans huvud.

På Sherdog berättar de att Overeem har vart i ytterst preliminära förhandlingar med UFC, vilket gjorde mig väldigt exalterad. Efter att Overeem skickat Cro Cop till ålderdomshemmet hoppas jag det är UFC som är härnäst för honom, kanske direkt eller efter nån till fight, företrädesvis då i staterna. Jag tror att UFC skulle kunna ge honom väldigt intressanta fights, antingen på lätt tungvikt eller tungvikt, och jag tror han skulle ha en bra karriär framför sig. Förrutom att vara en outstanding striker, något amerikansk publik uppskattar mer än något annat, så är han relativt karismatisk och kaxig, vilket passar in i det amerikanska medielandskapet ganska bra. Hans förluster har kommit nästan enkom emot fighters i världsklass och på 28 år har han fortfarande sin bästa ålder framför sig. Föreställer man sig Overeem tränande hos AKA eller Greg Jacksson för att komplettera sitt fightgame är det inte svårt att föreställa sig en väldigt övertygande och dominant fighter.

För att avsluta mina tankar kring Overeem tänker jag lista en fördel och en nackdel med de möjligheter han skulle ha i UFC, en lista för tungvikt och en för lätt tungvikt.

Tungvikt.

Fördel

Striking. Han skulle troligen bli en av de bättre standup killarna i den divisionen och skulle ge vem som helst problem på fötterna. Jag tror t.ex att han skulle mosa Frank Mir stående och förmodligen kunna stå emot hans takedowns i en eventuell match.

Nackdel

Storlek. Han väger kring 230 lbs när han slåss, och att lägga på sig mer för honom skulle nog resultera i en försämring av hans explosivitet. Brock Lesnar och Nogueira skulle stava problem för Overeem

Lätt Tungvikt

Fördel

Storlek. Här skulle han istället vara en fysiskt dominant fighter som skulle kunna slänga runt mindre motståndare ganska rejält, om han klarar av att fightas på vikten.

Nackdel

Divisionen. UFCs Lätt Tungvikt är kanske den absolut mest av talang fullsmockade divisionen i hela sportens register och det finns många fighters här som skulle ge Overeem huvudvärk.

Detta är förstås inte mer än spekulationer om spekulationer, men det är värt att spekulera. Om Overeem skulle komma in i UFC kan jag nästan garantera att vi skulle få se väldigt underhållande duster, vilken viktklass han än hamnade i. Men framöver är det väl bara för Overeem-fans att vänta på K1-Dynamite 2008 och hoppas på att den orklöse gamle Mirko ger oss en sista fight med Overeem. Han vet nog själv att han inte har så mycket kvar att ge, och om han bara kunde ge sig fan på att vinna skulle förlust som vinst mot Overeem vara ett bra sätt att tillslut lägga handskarna på hyllan.

UFC ger Jon Fitch foten

2008-11-20T09:13:00.000-08:00

Då har Zuffa och UFC gjort ännu ett för storföretagen typiskt utbrott, och sparkat Jon Fitch, en av deras mest talangfulla fighters, från sin organisation. Det är först och främst otroligt synd för oss fans, då Jon Fitch är väldigt dominant och i min mening rätt underhållande att titta på, trots att han tenderar att gå till domslut snarare än att avsluta fighten.

Vad som har hänt och varför finns återgivet på Sherdog.com och Mmabloggen.se, men hela historian fick mig att fundera lite på hur det är ställt med UFC. Det är dålig publicitet för de att alla får läsa om deras lag-trolleri med kontrakt och klausuler, speciellt på det sätt nyhetssidor och bloggar framställer det (kanske svårt att framställa det annorlunda, det är ju rätt tydligt vad som har hänt).

Varje gång man läser om UFC och deras relation till någon av deras fighters så är det ju den här sortens nyheter man hör. Randy Couture hade en 15 månaders litigation-tango med UFC över att han fick för lite betalt och sedemera bröt sitt kontrakt. Många fler fighters har talat om att de blir dåligt betalda, däribland lättviktsbuldozern Roger Huerta. Det är förstås en ganska absurd tanke att föreställa sig nyheter om att t.ex. BJ Penn och Dana White är skitbra polare och allt är okej. Så länge saker är som de ska blir det ju inga större nyheter, men jag tycker ändå att UFC borde vara varse det faktum att de är störst, bäst och rikast. Ända sedan de köpte PRIDE har de varit kungar inom sporten, och då följer faktum att man har ständigt granskande ögon på sig.

Jag tycker de har skött Fitch-grejen makalöst kasst, och jag hoppas som många andra att Affliction, Dream eller Strikeforce ger Fitch ett bra kontrakt. Jag tror också att om UFC fortsätter vara det tjocka, överutvecklade, giriga och skräniga skiljsmässobarnet i MMAs lekpark så kommer vi se sånt här hända fler gånger. Jag hoppas verkligen att Affliction fortsätter gå bra, och att Strikeforce växer till sig tillsammans med HDNet och andra rika medarbetare. Om UFC börjar inse att deras position är svag, kommer de också förhoppningsvis börja ta hand om sina fighters bättre.

Det är inte direkt en monopol-situation vi har, långt ifrån det. Men det påminner ändå om det. Marknaden är inte fri nog, och då följer sådana här händelser där bolag beter sig precis som de vill. Om UFC hade en likställd rival i Affliction, skulle de vara rädda om sina fighters och se till att de stannade, för jag vill se de intressanta fighterna och de fighters jag gillar. Fitch mot Jake Shields eller Nick Diaz vore suveränt, tex.

Enter Brock Lesnar

2008-11-18T06:09:00.000-08:00

Ankomsten av Brock Lesnar som tungviktsmästare i UFC har gjort och kommer fortsätta göra ganska avsevärda förändringar för sporten både i och utanför ringen. Det kan alla vara överens om varesig man avskyr eller älskar Brock.

Först och främst visar han vad tungvikt egentligen innebär. Randy Couture vägde in på 220lbs inför sin fight, medans Brock kom in på 265lbs, en vikt han får jobba hårt för att nå inför varje match (265 är mig veterligen taket på vad man får väga i UFCs tungviktsklass). När han besegrade Randy var hans vinst mycket baserad på hans storleksövertag, vilket kommer fortsätta vara hans kännetecken och fördel så länge han slåss, för jag ställer mig oerhör skeptisk till idén om att vi kommer få se en man med hans storlek och kombinerade snabbhet och smidighet i sporten inom den närmaste tiden. Brock kommer defenitivt ha lagt av innan vi ser någon som honom igen.

Men förrutom att vinna honom bältet, innebär hans storlek också att en ganska viktig diskussion kommit i rullning (som diskuterat i Jason Probst artikel om Brock på Sherdog.com. Det finns inga liknande gap i de lägre viktklasserna, men när det bevisligen finns tungviktare som Randy, Brandon Vera (numera lätt tungvikt) och CroCop, så finns det också s.k "true" heavyweights som just Brock och även Gabe Gonzaga, Tim Sylvia och Andrei Arlovski som alla iaf lätt väger in över 240lbs. Det finns onekligen ett uppenbart hål i viktklassen mellan små och större tungviktare, mellan de som är ca 188 cm och väger kring 100 kg, och sen de som närmar sig 2m i längd och med ett viktövertag på 15-20 kg. Sådana differenser utgör i de lättare viktklasserna en skillnad mellan viktklass. 155lbs, 170, 185, 205 är de övriga måtten inom UFC. Sen är det 220 och uppåt som är ett ungefärligt mått för deras tungviktsklass, som principiellt sätt skulle kunna kallas för "resten".

Det finns alltså klara intressen för tilläggandet av en till viktklass, t.ex en "Super Heavyweight" på kanske 240lbs och uppåt, men även de som är kritiska till förslaget. Ett skräckexempel när det gäller viktklasser är det förslag i USA om de unifierade regler som all MMA skulle reguleras av, där de föreslog hela 16 viktklasser i samma anda som boxningen. Detta skulle givetvis ha förödande konsekvenser för sporten då först och främst talangen skulle urvattnas och bältena skulle bli flera och mindre värda. Just nu är konkurrensen stenhård om de prestigefyllda bältena som finns inom de stora organisationerna inom MMA (huvudsakligen då UFC). Om det nu lades till ca 10 viktklasser till UFC och 10 bälten, så skulle spänningen inte vara densamma och affärerna förmodligen gå mycket sämre. Även träning skulle förändras då viktminskning i princip skulle försvinna helt som en av aspekterna. Man skulle kunna slåss där man väger. Vidare så skulle fler galor behöva hållas, vilket skulle kosta mycket mer pengar för arrangörerna. I det stora hela skulle jag säga att sporten skulle tyna bort och snabbt hamna i det komatösa läget som boxning befinner sig i. Väldigt få intresserar sig över vem som är Flugviktsmästare i WBA, Super Bantamviktsmästare i WBC eller Fjäderviktsmästare i IBF. De stora namnen är få och håller sig i de lite tyngre klasserna.

Probst på Sherdog menar att redan en enda tillagd viktklass skulle försämra sporten, och att viktskillnaderna i tungvikt gör att viktklassen alltid varit den mest spännande, och jag ser absolut vad han menar med det. Sen är också så stora killar som Brock väldigt få, och Randy klarade sig bevisligen mycket bra mot både Gonzaga och Tim Sylvia, som bägge är närmre Brock i storlek än han själv.

Så jag är tveksam till att Brock är skäl nog att skapa en ny viktklass. Killar som Randy och Brandon Vera har inga problem att nå vikten för lätt tungvikt, medans andra som är bara lite större säkert kan packa på sig lite extra vikt i muskler och transformera sin kropp till en äkta tungviktare, eller iaf till en som kan ha chans emot bjässar som Brock. Vi kommer få räkna med att den större mannen alltid har ett övertag i de rent fysiska aspekterna, men en så föränderlig och mångfacetterad sport som MMA har många fler aspekter än att vara en stor och dominant. Fedor Emelianenko, den mest dominanta, omtalade och framgångsrika tungviktsfightern i världen, väger oftast in kring 230lbs och är har för oss långa nordbor en ganska medelmåttig längd på 183 cm. Men jag är fullkomligt övertygad om att han skulle ge Brock ett kok stryk iaf 8 ggr av 10. Hans explosivitet, erfarenhet och all-round skicklighet i alla sportens aspekter ger honom möjlighet att göra det Randy inte kunde. Stoppa Brocks nedtagningar och ge honom ett helvete varje gång han försökte. Skulle det ändå hamna på marken så skulle den anpasslige, skicklige och viga ryssen förmodligen inom kort submitta brock med ett armlås eller benlås.

Men vad mer, som Probst också påpekar i sin artikel, Brock gjort för sporten med sitt segertåg till bältet i UFC, är att han förmodligen gett sporten ett nytt uppskjut i populäritet. Han är otroligt populär, och han har klart chansen att bli en dominant bälteshållare, något som de vanliga fightingfansen älskar. Jag ser beundrandet av en dominant champ som något väldigt antropologiskt betingat egentligen, då alla kulturer alltid har sina stora hjältar som de blir så engagerade i. Det är mänskligt att tycka om dominanta champs. Alternativet är att vara ganska cynisk, vilket jag själv är, då sporten har ett relativt stort element av chans och att man tillsist alltid kommer att förlora (något jag tror man gör mycket snabbare inom MMA än inom boxning). Brock kommer att förlora, kanske väldigt snart, vilket också kanske är dåligt för sporten. Ett inbitet fan som jag är, tycker jag om när landskapet förändras, men för många potentiella fightfans innebär frekventa förändringar också kanske en viss känsla av meningslöshet då de aldrig kan få sin hjältesaga. Jag förstår detta, men tycker också förändringen av landskapet är en av huvudsakliga förutsättningarna för att någon ny och stor hjälte ska kunna komma fram, och bevisligen kommer de ju då och då, oavsett hur cynisk jag blir. Chuck Liddell höll bältet i nästan tre år om jag minns rätt (men var tyvärr lika karismatisk och tilldragande som ett väntrum hos tandläkaren), och Anderson Silva har gått igenom medelviktsklassen i UFC som en ångvält, och dessutom försvarat bältet många gånger han med. Bägge är idag stora stjärnor eftersom de är så dominanta, och framförallt Chuck Liddell med sin stora medieexponering har nog håvat in stora mängder fans till sporten.

Brock har också denna potential. Han är oändligt mycket mer sympatisk och karismatisk än Chuck Liddell, och han är enklare för det amerikanska folket att förstå än den dansande spindelmannen Anderson Silva. Fortsätter han att dominera i UFC så kommer han att innebära stora, stora pengar för UFC och kanske tom en plats för sporten bland de riktigt stora primetime sporterna i den amerikanska sport-etern. Här skulle jag kunna fortsätta om problemet med populära fighters och hur organisationer har en tendens att beskydda dem. Men nu orkar jag inte skriva mer.

Jag tycker Brock är ett fantastiskt tillägg inom MMA-världens tungviktsklass öht. Han sätter igång en debatt och har potential att göra stora saker, som jag tidigare sa, både i och utanför ringen. Nu återstår det ju att se vad som händer. Det är essentiellt sett samma sak som att titta på någon evighets-såpa som Days of Our Lives, men att se vad som händer härnäst, vem som vinner, vem som förlorar, är det som förmodligen resten av mitt liv kommer hålla mig intresserad av sporten.

UFC 91

2008-11-17T05:21:00.000-08:00

Mitt första inlägg börjar på ett sätt där något annat tog slut. Randy Couture är inte längre tungviktsmästare i UFC. Det fanns en tid då jag skulle ha varit väldigt nedstämd över att Randy förlorade, men man blir luttrad med åren. Brock Lesnar är istället bältesinnehavare, vilket jag bara ser som något positivt. Det finns många som inte gillar Brock, men jag förstår verkligen inte vad hans forna WWE-affiliationer har med saken att göra. Mannen är ett fullkomligt monster rent fysiskt sett, och verkar ha en helt otrolig vinnarskalle. Bara att ha de fysiska gåvorna att kunna spöa skiten ur någon och samtidigt ha den mentala insikten att man KAN spöa skiten ur någon, är i min mening det viktigaste en fighter kan ha. Brock har utöver detta fenomenal brottningsförmåga, vilket nästan alla professionella menar är den viktigaste aspekten för en MMA-fighter, då den ger en förmåga att diktera om fighten ska hållas på marken eller stående på fötterna.

Sen att Brock bara har fyra fights bakom sig innan han fick en chans på bältet spelar inte heller någon roll tycker jag. Man pratar om rättvisa och har en slags hierarkisk syn på hur man ska klättra upp för stegen för att få en chans mot the champ. Detta är förvisso en beprövad och accepterad metod för att gallra fram de riktiga utmanarna. Men vissa utmanare står ut i mängden, och Brock har med sina otroliga fysiska gåvor all rätt att "hoppa före i kön".

Men nog om Brock. Jag tror kanske jag skriver ett större inlägg bara dedikerat till honom och den kontrovers han skapar i sporten, och huruvida han är viktig för debatten och utvecklingen om tänkandet kring sporten.

The Fights:

I den första fighten såg vi Demian Maia fullkomligt läxa upp den tuffe Nate Quarry. Vissa gånger är det verkligen lätt att förutse vad som kommer att ske i en fight. Man kan iaf säga att det är lätt att sätta odds. Demian Maia hade tidigare bjudit på BJJ-föreläsningar i UFC med submissionvinster över solida medelviktare i både Ed Herman och Jason MacDonald, där iaf MacDonald är bra mycket svårare att submitta. Med detta säger jag inte att Quarry är en loser alls. Han är en av de där amerikanska killarna som med rätt motståndare kan bjuda på de absolut mest underhållande stand-up krigen. Här var det dock helt fel moståndare då det hamnade på marken inom 30 sekunder. Där gjorde Maia vad som förväntades, ungefär samma sak som förväntas av en krokodil när den får ner sitt byte i sitt element. Quarry tappade med 2:49 kvar på klockan med ett riktigt tight rear naked choke runt halsen.

Kvällen fortsatte med Gabriel Gonzaga mot Josh Hendricks. Hendricks ska tydligen vara en riktigt "tough" amerikansk brottare som möljt ner sitt motstånd i farmar-galorna runt om i landet. Som så många andra amerikaner har han brottning som det stora ämnet i sitt fighting-CV. Men han har inte mött mördargorillor som Gabe Gonzaga i de här farmar-galorna. Gonzaga är en inte en komplett MMA-fighter, men rent tekniskt är han både livsfarlig på marken och stående. Han har mycket bra BJJ-förmåga, slår och sparkar fruktansvärt hårt, och många var de MMA-fans som skrek i falsett när han sänkte Mirko "CroCop" Filipovic i kanske en av UFCs brutalaste spark-knockouter. Om Hendricks visste eller inte visste vad han gett sig in på är sak samma, för effekten var densamma. Gonzaga körde över honom fullkomligt och sänkte honom med en pärla till rak höger mitt på hakan, och följde upp med några smällar till för att avsluta. För att kunna ha en chans i UFC behöver Hendricks ta sin karriär på lite större allvar, i många aspekter.

Härnäst blev vi bjuda på en undercard-fight, när Matt Brown gick en weltervikts-match mot Ryan Thomas. Brown tog fighten på bara några veckors notis, men lyckades ändå tråckla ut en vinst mot en tuff ung fighter. Brown har den senaste tiden gått i skola hos en av MMA-världens stora guru-figurer, Matt Hume. Han har utvecklats en hel del och verkar ta karriären på stort allvar nu. Ett bra camp är enormt viktigt för att göra en bra fighter, och träningen gav Matt Brown en tredje rondens submissionvinst via en straight armbar.

En bohemsik och skäggig Dustin Hazelett bjöd på ännu en fantastisk submission mot Tamdan McCrory. Dessa två väldigt långa welterviktare bjöd på högoktanig standup, och McCrory visade snabbt sin förmåga med en lång imponerande kombination av slag som, förrutom att de bara träffade Hazeletts garde, såg väldigt bra ut. De utdelade slag och sparkar som alla hade rejäla intentioner bakom sig, innan det efter en hög spark från Hazelett landade på marken med 2:20 kvar av första ronden. Hazelett är en fenomenal BJJ-utövare som snabbt förde upp en rubberguard och började arbeta på en omaplata-submission. McCrory försvarade ett tag, innan Hazelett låste in ett inverterat armlås ifrån rubberguard där han tröck armen uppåt istället för drog neråt. Första gången jag ser det utiliseras över huvud taget, och Hazelett imponerar åter igen.

Jeremy "Lil' Heathen" Stephens tog sig an UFC-nykomlingen Rafael Dos Anjos från Gracie Fusion-lägret där gnällspiken Marcio Cruz även tränar. Dos Anjos jobbade tidigt på en omaplata som såg ut att kunna dislokera Stephens axel närsomhelst. Den lilla hedningen stog emot dock, och klarade sig igenom ronden. Matchen igenom ledde Stephens framåt med sin högerkrok väldigt mycket, något som Dos Anjos gjorde nytta av. Men när Stephens i tredje ronden plötsligt böt vinkel och kom med en uppercut istället så föddes plötsligt en highlight-knockout som Stephens kan vara väldigt stolt över. Dos Anjos slocknade mer eller mindre direkt och matchen var över. Stephens är en tuff fighter, men har ännu kvar att övertyga. I lättviktsdivisionen har han bara vunnit mot mindre kända namn och förlorat mot både Spencer Fisher och Din Thomas.

Kvällens mest imponerande fighter var Kenny Florian. Bostonbon och Sit Yod Tong-fightern ser, som alla gillar att påpeka helatiden, inte så farlig ut rent fysiskt utan bara som en vanlig snubbe. Han är så långt ifrån detta man kommer. Sen han misslyckades att lägga beslag på lättviktsbältet mot Sean Sherk under UFC 64 i oktober 2006 har han gått igenom 6 st namnkunniga fighters, och avslutat 5 av fighterna innan rond 3 slutat. Dokonjonosuke Mishima, Alvin Robinson, Din Thomas, Joe Lauzon och Roger Huerta var de 5 första och den senaste blev under UFC 91 den otroligt starka och farliga Joe Stevenson. Florian kom som vanligt ut med sin version av Anderson Silvas främsta vapen, Muay-Thai med laserprecision. Stevenson jobbade för att få det till marken, men kunde inte hålla fast i Florian. När Florian sedan efter en kort stunds clinch lyfte och smällde ner Stevenson i marken, mountade han honom kort därpå och avslutade matchen med ett rear naked choke. Jag överdriver mitt användande av amerikanska termer och ord när jag skriver redan, men jag tror att hur man bäst beskriver vad som hände med Stevenson var att han blev "manhandled" av Florian. Stevenson är ändå en dominant fighter som har många bra vinster på sitt record, men den här kvällen fick Florian honom att se ut som en amatör. BJ Penns lättviktsbälte hänger ganska löst om Florian får chansen skulle jag säga. De har ungefär samma förmågor, men Florian har ett litet övertag stående (då jag tycker hans fenomenala muay-thai förmåga går före BJs väldigt fina boxningsförmåga) medans BJs flexibilitet och BJJ-meriter ger honom en lite större chans på marken (vilket är att säga rätt mycket när man talar i kontrast mot Florian som också är fenomenal på marken). Under 2009 är den fighten nog en av de jag vill se mest av allt.

Sen så var det då Brock. Jag hade redan slagit vad om att Brock skulle ta hem det här. Randy utmanövrerade både Tim Sylvia och Gabriel Gonzaga med bravur, men Brocks storlek och atletiska förmåga kände jag starkt på mig vad som skulle hända. Randy har tidigare som många säger haft problem med stora grapplers, med förluster mot killar som Ricco Rodriguez och Josh Barnett. Detta talade för mig inte heller särskilt gott inför matchen ur Randys synpunkt. Men när det var igång såg jag ändå geniet i Randy. Han rör sig otroligt väl och använder sig av vinklar och ytor på ett mycket bra vis. Han höll emot Brock och blev aldrig nedhållen särskilt länge, vilket åter visade Brocks relativa ovana med sporten. Randy öppnade ett cut vid Brocks höger-öga och jag började nästan tro att han skulle fortsätta i 5 ronder och undvika den större mannens kraft. Men kort därefter landade Brock en högerslägga bakom örat på Randy som sänkte legendaren. Med nästan desperat frenesi for Brock ner efter och pummlade sin moståndare med korta hammerfists till domaren klev in. Randy var uppenbarligen väldigt snurrig, och domslutet var bra.

Brock är UFCs nya tungviktsmästare. Men jag vet inte hur länge till. Frank Mir visade att Brock har svagheter. Det är nog inte den svåraste uppgiften en bra BJJ tungviktare har att finna ett submission på Brock. Antonio Rodrigo Nogueira har goda chanser, precis som Mir har i en rematch. Randy är väldigt liten för att slåss tungvikt och hade kanske inte all kraft bakom de få slag han landade på Brocks haka. Jag kan mycket väl se Gonzaga knocka Brock (eller submitta honom). Jag skulle säga att ett av de säkraste sätten att slå Brock är "sprawl n brawl". Stoppa hans takedowns och helt enkelt knocka honom stående.

Men nu är han iaf champ, och även om de tre fighters jag nämnt ovan har möjligheten att slå honom, så har också Brock möjligheten att trycka ner de på marken och dominera i top position. Med tanke på att han väldigt gärna lär sig nya saker, ständigt tränar och säkert kommer få mer uppmärksamhet och kanske nya professionella coacher till sitt förfogande, så tror jag Brock kan komma att försvara bältet iaf två eller tre gånger, om inte mer, innan han förlorar det.

Övriga vinnare var också Aaron Riley i ett treronders krig mot Jorge Gurgel, samt Mark Bocek som avslutade Alvin Robinson sent i matchen med ett rear naked choke.

Detta var mitt stora reportage i följd av UFC91, och efter varje UFC kommer det komma en likadan rapport. Mellan dessa rapporter kommer jag reflektera över kommande matcher, eller fighters som sådana. Då jag även följer dokusåpan "The Ultimate Fighter" kommer nog ett eller annat inlägg om denna smyga sig in.